Palestina 1920
Svar till Ulla Martinsdotter, insändare den 19 oktober.
Rätt av Sverige att erkänna Palestina som statDen så kallade ”ockuperade marken” gavs inte av världssamfundet till det judiska folket för att de skulle tränga ut en befolkning som redan bodde där.
Sanningen är att landsbygden i dåvarande Palestina i slutet av 1800-talet var helt obeboelig. Den bestod av ödsliga vidder, sumpmarker och malariaträsk.
De sista romarna gjorde efter att en gång för alla ha kväst de revolterande judarna år 135, var att fördriva folket, hugga ner alla träd och salta åkrarna.
Det ottomanska styret var välvilligt inställt till att det judiska folket etablerade sig i Palestina. De köpte mark av turkiska och arabiska jordägare och betalade dyrt för ”obrukbar mark” - som man då såg det.
Många av dessa pionjärer dog i malaria och andra sjukdomar innan man lyckades med att dika ut sumpmarkerna och malariaträsken som fanns i landet. Dessutom fick man hela tiden försvara sig från angrepp.
Sanningen är att araberna kom i kölvattnet av den judiska invandringen, för landet blev nu fruktbart igen och arbetstillfällen skapades. Mellan 1900-1920 tog en stor arabisk invandring fart från alla intilliggande arabländer. De fick invandra fritt medan engelsmännen införde begränsningar för judarna.
Det var först efter nederlaget i kriget 1967 som araberna började kalla sig för palestinier. I en intervju redan 1977 i den holländska tidningen ”Trouw” ger ledaren för den pro-syriska As-Sa'iqa-milisen inom PLO, Zuheir Mushin, följande förklaring:
”Det finns ingen skillnad mellan jordanier, palestinier, syrier och libaneser. Vi är ett folk. Det är bara av taktiska skäl som vi understryker vår palestinska identitet. Skapandet av en palestinsk stat är ett nytt medel för oss att fortsätta kampen mot sionismen”.
Anita Lindgren, Skellefteå
Sveriges stöd till Palestina gör att våldet fortsätterLåt oss ställa oss på barnens sidaPalestina vill väcka världsopinionenStöd behövande och inte de palestinska terroristerna