Foto: Janerik Henriksson/TT
Det är bra med ministrar som talar klarspråk.
Det har infrastrukturminister Anna Johansson (S) nyligen gjort på debattplats i tidningen Expressen ( 14/4 2016). Där skriver hon bland annat att: ”Socialdemokraterna har länge varit tydliga med att hela Norrbotniabanan ska byggas.”
Svart på vitt, ett löfte, mycket tydligare än så kan det knappast bli. Men frågan är hur mycket löftet egentligen är värt. Alla järnvägsentusiaster här i norr som lagt skummande drycker på is gör nog klokt i att vänta med att korka upp.
Vad som är sagt är att byggstart av Norrbotniabanan ska ske under mandatperioden. Om nuvarande regering inte faller innan dess sträcker sig den fram till valet 2018.
Sedan är det ingen som vet. I dagsläget är det långtifrån en utopi att Sverige begåvas en ny borgerlig regering, och de två senaste sådana har inte gjort särdeles mycket för att förverkliga en kustnära järnväg mellan Umeå och Luleå, de har inte ens gjort ingenting, de har aktivt motarbetat den.
Enstaka borgerliga politiker har gjort vad de har kunnat, inte minst Gunnar Andrén som var riksdagsman för Stockholms län på den tiden liberaler var folkpartister. Centerpartiet har som enda borgerliga parti ett stämmobeslut på att verka för att Norrbotniabanan ska byggas, men har gång efter annan vikit ner sig i skarpt läge.
Att lokala borgerliga landstings- och kommunpolitiker skrikit sig hesa har inte hjälpt, deras rop på ”hjälp” har inte nått ända ner till Stockholm.
Den lokala politiker som troligen väsnats mest i frågan är centerpartisten Helena Lindahl, numera boende i Gumbodahamn. Det är henne vi ska tacka för klarspråket från infrastrukturminister Johansson. I en debattartikel i samma tidning ( 10/4 2016) anklagar hon statsminister Stefan Löfven (S) för att inte hålla vad han lovat.
Bland annat skriver hon så här: ”Örnsköldsvik var bara en av många orter där Stefan Löfven med tydlighet förklarade att han i egenskap av statsminister skulle se till att Norrbotniabanan förverkligas. Nu står det klart att det inte alls blir så.”
Vad det bråkas om är om den lilla rälsstump mellan Umeå och Dåvamyran ska räknas som en del av Norrbotniabanan eller inte. C tycker inte det. För mycket mer lär det inte hinnas med innan det är dags att välja ny regering fram emot höstkanten 2018. Och efter det valet kan förutsättningarna vara helt andra.
Det är förvisso bra att Helena Lindahl fick infrastrukturministern att tala klarspråk. Nu vet vi var S står, och vad S vill, och ett löfte är och förblir ett löfte. Men betydligt bättre hade det varit om Norrbotniabanan lyftes upp från sandlådenivå, eller vad det nu ska kallas.
Det hade varit klädsamt om Centerpartiet i allmänhet och Helena Lindahl i synnerhet anslöt sig till regeringens ambitioner att bygga i stället för att stå bredvid och peka finger och skrika att vargen kommer. Det hade varit betydligt mer konstruktivt.
Och självklart är det staten, inre regionen, kommunerna och näringslivet, som ska betala kalaset.
Förespråkare för Norrbotniabanan i alla partier: förenen eder i och ta över frågan.