I dagens Norran berättar Katarina, som är ett fingerat namn, om 32-åringens våld, hot och kränkningar – och hur hon till sist tog sig ur den grova kvinnofridskränkningen.
Måndagen den 8 oktober 2018:
Klockan är strax efter nio på morgonen, rättegången startar i sal 1 vid Skellefteå tingsrätt. På den vänstra sidan i rättssalen tar åklagare Anna Lundberg plats, likaså målsägandebiträdet Jonas Wiklund. Intill advokaten sitter Katarina.
På den andra sidan sitter advokat Thomas Nyman och hans klient, den 32-årige man som står åtalad för grov kvinnofridskränkning och övergrepp i rättssak, alltså hota någon att inte kontakta polisen.
Efter att åklagaren gått igenom utredningsmaterialet– åtalet är ett av de mest omfattande i Skellefteå när det gäller grov kvinnofridskränkning – samt att den åtalades advokat sammanfattat deras syn på brottsmisstankarna, så är det Katarinas tur att berätta.
Under ett par timmar minns hon tillbaka på hur hon träffade 32-åringen hösten 2017, förälskelsen, hur han flyttade in vårvintern 2018 – och hur allt förändrades.
– Allt var bra i början, han var jättetrevlig. Men från att han flyttade in i mars så började hans kontrollbehov. Han blev väldigt kontrollerande, han hade ett behov att kolla min telefon, hålla koll på mina arbetstider. Jag började känna mig övervakad, som att han inte litade på mig.
Hon beskriver att det fanns en förlåtande sida hos honom, att han kunde köpa blommor till henne när han hade varit våldsam eller otrevlig.
Katarina får därefter svara på frågor om den långa rad av brottsmisstankar som finns mot den 32-årige mannen, som framförallt inträffat i hennes lägenhet.
Inför tingsrättens ledamöter i sal 1 fick Katarina berätta och svara på många frågor om den 32-årige mannens misstänkta och allvarliga brottslighet.
Delpunkterna tas i datumordning, den senaste händelsen först. Det gäller en händelse den 4 september i Katarinas lägenhet, som också får till följd att hon till sist gör en anmälan till polisen.
32-åringen har vid den här tidpunkten flyttat ut från Katarinas lägenhet, men han ska komma förbi och hämta några grejer.
– Jag vill att han ska lämna bostaden men då börjar han säga kränkande saker till mig. ”Om du är trött och vill sova så ska jag se till att du får sova för gott”, säger han. Sedan tar han strypgrepp med båda händerna runt min hals. Jag får panik, det gör ont och jag blir rädd.
Katarina tar sig in i sovrummet, 32-åringen följer efter – och drar ut en machete ur en garderob.
Vid rättegången medgav 32-åringen att han tog fram en machete ur garderoben, men han menade att han inte varit så hotfull som Katarina beskrivit.
– Han håller macheten mot mitt huvud och säger att han ska hugga huvudet av mig. Macheten är typ tio centimeter från mitt huvud, han säger att jag ska hålla käften och lyssna på honom. ”Inte ett ord till för då hugger jag huvudet av dig”, säger han till mig.
Katarina berättar inför rättens ledamöter att hon en dag senare, när hon pratar med en nära anhörig, berättar om dödshoten med macheten. Det resulterar i att Katarina och vännen besöker polishuset i Skellefteå och gör en anmälan.
Katarina i rättssalen: Jag tänkte där i lägenheten den 4 september att jag kanske dör nu: strypgreppen, hotet med macheten. Jag sov ingenting den natten, jag mådde jättedåligt.
Förhöret med Katarina fortsätter, hon får minnas tillbaka på varje enskild händelse, hon möts av detaljfrågor från åklagaren och 32-åringens advokat.
Det blir en tidsmässig resa under sex månader, fylld med våldsangrepp och allvarliga hot. Två gånger kallas polisen till hennes lägenhet sedan grannar reagerat på ”konstiga ljud”, men inför poliserna vågar inte Katarina göra någon anmälan.
– Fram till den 5 september har du inte berättat det här för någon. Varför det – och hur kunde du dölja skador efter strypgrepp och slag, undrar både åklagaren och försvarsadvokaten.
– Jag vågade aldrig anmäla, han skulle ju döda mig om jag gjorde det. Och med kläder och smink kan man dölja det mesta, blir Katarinas svar.
Rättegången mot den 32-årige mannen pågick under två dagar vid Skellefteå tingsrätt.
Hennes vittnesmål visar på hur den så kallade normaliseringsprocessen – att kvinnan anpassar sig efter mannens beteende och lär sig leva med hot, våld och kränkningar – slog till med full kraft det här halvåret.
Ett par timmar senare är förhöret slut, Katarina känner lika mycket lättnad som trötthet. Rättegången pågår under två dagar, Katarina är med varje minut och måndagen den 15 oktober avslutas förhandlingen.
Eftersom tingsrätten meddelar att 32-åringen ska stanna kvar i häktet i väntan på domen så tyder allt på en fällande dom.
Fredagen den 9 november:
Regnet hänger i luften den här dagen som så många andra novemberdagar, men inne i Katarinas lägenhet lyser värmeljusen och fikat är framdukat i köket.
Det har nu gått en månad sedan Katarina fick berätta inför tingsrätten om månaderna med hot, våld och kränkningar.
Den fällande domen meddelades den 31 oktober, 32-åringen dömdes för grov kvinnofridskränkning och övergrepp i rättssak (mot Katarina) och misshandel (mot en nära anhörig).
Påföljden blev fängelse i ett år och sex månader, och skadeståndet till Katarina blev på drygt 74 000 kronor. 32-åringen har inte överklagat domen till hovrätten.
Så här berättade Norran om domen:
Våld, kränkningar, dödshot med en machete: Så plågade Skelleftebon sitt offer i flera månaderVid köksbordet samtalar vi om före och efter, om de känslostormar Katarina gått igenom, om perioden då tårarna inte kunde tränga fram – och framförallt: om återvunnen självkänsla och återfunnen livsenergi.
Hur minns du dygnet när du dödshotades med en machete, fick stöd av en nära anhörig – och hamnade i polisförhör?
– Efter dödshoten den 4 september kände jag att det inte kan fortsätta så här, det var droppen. Jag hade väldigt mycket ångest den kvällen och natten, jag hade ju inte vågat berätta om det här för en enda person.
”Han lyckades bryta ner mig. Jag vill gå så långt och säga att han hjärntvättade mig”, säger Katarina om hur 32-åringen agerade mot henne.
Tack vare den nära anhöriga hamnade ändå Katarina hos polisen i Skellefteå efterföljande dag. I polisförhör växte berättelser och hot och våld fram, sakta men säkert.
Hur minns du detta?
– En sak jag tänker på att det kom inga tårar när jag berättade om hans alla brott mot mig. Så här efteråt har jag förstått att jag var fullkomligt nedbruten. Jag hade stängt av allt, jag var känslomässigt avtrubbad.
Hur tänker du kring honom och hur du anpassade dig?
– Jag har insett att jag skyddade honom, jag anpassade mig. Det började ju med en förälskelse då man också är lätt att påverka. Men efterhand blev allt han gjorde mot mig en del av min vardag. Nu så här i efterhand så känner jag inte igen mig själv, men jag förstår att han lyckades bryta ner mig. Jag vill gå så långt och säga att han hjärntvättade mig.
Katarina berättar att målsägandebiträdet Jonas Wiklund blev ett viktigt stöd under den påfrestande rättsprocessen.
Katarina hade alltså styrkan att till sist anmäla, hon hade styrkan att hålla fast vid sin anmälan och att gå till tingsrätten den där måndagen i oktober.
Hur kände du inför rättegången?
– Jag fick jättebra stöd av min advokat Jonas Wiklund, och han förberedde mig på att det skulle bli jobbigt med ett långt och ingående förhör där jag skulle få många detaljfrågor.
– Det var framförallt inför rättegången som det kändes påfrestande. Jag tänkte på hur jag skulle uppfattas av domstolen, skulle de tycka att jag var trovärdig, vilka frågor skulle ställas?
Han blev ett viktigt stöd för brottsoffret Katarina: ”Jag har varit med i hela rättsprocessen””Befrielse och lättnad”
Plötsligt bryter ljus in i den här historien. Vi pratar om rättvisa, upprättelse, livsenergi.
Katarina säger:
– Efter rättegången infann sig en känsla av befrielse och lättnad, jag hade klarat mig igenom rättsprocessen. Sedan kom domen och tingsrätten trodde på mig, på vad jag hade berättat.
”Till sist insåg att det här var droppen, det kunde inte få fortsätta så här”, minns Katarina tillbaka på tiden när 32-åringen utsatte henne för upprepade brott i det egna hemmet.
Andra känslor du haft eller har?
– Det var som att sticka hål på en stor bubbla som var fylld med ångest. Visst, jag känner mig slutkörd efter allt jag varit med om, men livsenergin har ändå återvänt. Här får jag inte glömma allt stöd från nära och kära, svarar Katarina.
Många brottsoffer vill bara glömma och gå vidare. Varför ställer du upp på den här intervjun?
– Jag vill dela med mig om vad som hände för mig. Och kan det hjälpa en enda kvinna att våga berätta så är jag nöjd.
Fotnot: Katarina heter egentligen något annat.