Foto: Leif Andersson
Våra ljusa sommarnätter här uppe i norra Norrland gör att sömnen lätt rubbas. Denna sommar störs min nattvila dessutom av djupt oroande frågorkring det planerade finsk-ryska kärnkraftverketi vårt grannlän Österbotten:
Hur kommer de mycket stora mängderna varmt kylvatten att på lång sikt påverka de sköra ekosystemen i vårt lilla innanhav Bottenviken?
Hur kommer Rysslands stora dominans i företaget Fennovoima OY (bland annat som största enskilda ägare och konstruktör), att inverka på reaktorns kvalitet, och på regionens säkerhet?
Var ska det utbrända kärnbränslet förvaras de närmsta 100 000 åren?
Planerar Fennovoima OY att bygga ett slutförvar i anslutning till reaktor Hanhikivi 1, vid Bottenvikens strand?
När vargtimmen så närmar sig och det sista hoppet om sömn försvunnit, då drabbas jag av kärnkraftens kärnfråga. Den fråga som berör det innersta och mest fundamentala i vårt förhållande till denna problematiska energiform:
Vilken rätt har vi som är vuxna idag att tillåta en verksamhet som riskerar att ödelägga framtida generationers, våra barns och barnbarns, förutsättningar till liv?
Sommaren är kort, och till hösten fattar Finlands riksdag avgörande beslut angående Fennovoimas ansökan om tillstånd att få bygga en kärnreaktor i intimt samarbete med Rysslands helstatliga atombolag Rosatom.
Hela kärnkraftsprojektet i Pyhäjoki, men framför allt kärnkraftens kärnfråga, manar mig att protestera.
Elisabeth Holmström