Skogen verkar vara en outtömlig källa till resurser och debatt.
Jag satt i ett middagssammanhang för en tid sedan. Merparten av middagsgästerna var skogsägare eller bodde i samhällen där skogsbruket är vardag.
Trots detta var inte alla rörande överens om skogspolitiken. Det förekom tankar om ”klimatkompensation” och ”vikten av orördhet”.
Jag var ovanligt tyst under samtalet. Inte för att jag inte hade någonting att säga, utan för att jag befann mig i en smärre chock.
Sverige är ett avlångt, urbaniserat och centraliserat land. Att det finns en politisk och folklig konflikt om skogsbrukets varande är förståeligt. Huvudparten av beslutsfattarna har väl aldrig kommit djupare in i en skog än rastplatsen, än mindre bevittnat och förstått hur skogsbruk i norra Sverige bedrivs.
Nästa gång du ser ett kalhygge: känn inte ångest. Känn framtidstro och stolthet.
Men att ”förräderiet” fanns här, mitt bland oss som lever och är beroende av ett omfattande skogsbruk, hade jag aldrig trott. Om jag hade haft ”mål i mule” vid middagen borde jag ha påmint deltagarna om att Sverige är en nation som är uppbyggd på skogens resurser och skogsnäringarna. Hur mycket av vår välfärd och vårt välstånd har vi inte att tacka skogen för?
Sedan var det det där med äganderätten. Det som på något sätt blivit så fult att poängtera, men som i slutändan är avgörande för de flesta.
Dock vägrar vissa erkänna det. Skogen är ju trots allt inte min och din alla gånger – trots allemansrätt. Den är någons.
Betyder det verkligen ingenting för tonläget i debatten? Har folk ingen skam i kroppen, saknar de respekt för andra människors ägodelar?
Det är svårt att inte bli provocerad när kalhyggen ifrågasätts på insändarsidor – eller när regeringen vill införa en avgift på virkesupplag. För vad dessa människor, som börjar bli oroande många, inte verkar ha förstått är att det svenska skogsbruket är genomgående hållbart.
Hänsyn till biologisk mångfald, människa och kulturvärden, allt finns med i vårt skogsbruk.
Så är givetvis inte fallet överallt. Visst skövlas det skogar ute i världen, så nära som i Europa. Men inte i Sverige.
Faktum är att vårt sätt att avverka, plantera, förädla och prioritera skog borde vara en global standard. För den är något som skulle kunna vara en del av att lösa den stora klimatutmaningen.
Så nästa gång du ser ett kalhygge: känn inte ångest.
Känn framtidstro och stolthet.
Det där kalhygget kan rädda världen.
Micaela Löwenhöök, ordförande för Moderaterna i Skellefteå