Tror på krav och egenansvar. Florin Ghiurian, vice rektor på Östeuropeiska bibelskolan i Oradea.
Grunden till Norrans besökt i Rumänien var att komma närmare svaret på varför romska tiggare kommer till Sverige, och vad det är som gör det omöjligt för dem att klara tillvaron på hemmaplan.
Frågan är komplex, mycket svårare än vi anat. Romerna är genom historien ett utsatt folk. I dag lever många av dem i misär, arbetslöshet, fattigdom och utanförskap. Vilken är den bestående lösningen?
I Rumäniens norra del finns flera frivilliga organisationer som försöker hjälpa långsiktigt.
– Romerna bor i isolerade grupper utanför samhället, och de har låga läs- och skrivkunskaper - om än några alls. Barnen måste komma till skolan, föräldrarna motiveras, vi måste hjälpa dem att bryta sina levnadsmönster.
Detta säger pastor George Sandra. Under flera år har han koncentrerat sig på att få till stånd en varaktig förbättring för de romer som bor utanför hans egen hemby, Dicanesti.
Besök i en romsk by.
Det är en solbelyst kulle som ligger en bit högre upp och en smula avsides från de andra byarna. En naturskön plats där hästar betar i frihet. Husen, byggda av sten, står på rad, tätt, men med staket av grenar och rötter som avgränsar varje familj. Folk känner igen George Sandra och tar glatt emot oss. Hit kommer ofta grupper för att se hur hans projekt framskrider.
Alla barnen vill hålla Georges hand. Han är mannen som hjälper. Som ser dem. Som bryr sig. Som också ställer krav på förbättring.
En kvinna kommer gående med en bunt ved på ryggen. Hon är böjd av tyngden. Det är Sabina. Hon har sämsta bostaden i byn. En liten koja, tillverkad av torkad lera och hästspillning. Hon har kläder, sängkläder och husgeråd där inne. I ena hörnet står en gammal, rostig kamin. Spis och värmekälla i kombination. Men just Sabinas spis är trasig och George Sandra är bekymrad över det. Här måste någonting göras, anser han.
– Det är sådant här som vi kan hjälpa till med tack vare de gåvor vi får. Att hjälpa henne med en ny spis blir en prioriterad fråga för oss, säger George.
I varje hus finns parabolantenn och teve. Församlingar från USA har ordnat vattenkranar till alla hus. Romerna arrenderar sitt område för en billig penning. Någon toalett finns inte i byn. Varje hus är omgärdat med staket, tillverkade av kvistar.
Nikolai, som är den ende vuxne i byn som kan skriva och läsa lite, verkar intresserad av vårt besök.
Han bjuder in oss till sitt hem. Hans hus består av ett enda rum. Det är trångt för de fyra familjemedlemmarna. En kamin i ena hörnet utgör även här värmekälla och spis.
Nikolai drömmer om att få ett arbete:
– Jag har sökt några stycken, men jag får inte någon anställning, det är jättesvårt för mig, säger han.
George är långt ifrån nöjd. Skolgången för de 30 barnen i den romska byn är bristfällig.
– Om de inte kan övertalas att ta sina barn till skolan fortsätter problemen. Vi måste se till att nästa generation lär sig läsa och skriva, säger han.
Men det blir på sin höjd några få dagar per år som lågstadieeleverna får komma till undervisning. Till högstadiet kommer de aldrig.
George Sandra förklarar:
– Föräldrarna är analfabeter och vi som jobbar med motiveringsarbetet måste samtidigt försöka få ut de vuxna i arbete. Det är ett intensivt projekt som pågår, berättar han.
Han vill att de ska få en chans att visa att de kan och trots analfabetismen klarar av sina uppdrag.
– De måste få visa att de kan jobba praktiskt, säger han.
Helst vill han att de kommer med i hans kyrka, börjar leva efter kristna värderingar. Ett försök med något som liknar ”söndagsskolan” har gett lite framgångar. Den samlingspunkten lockar barnen att komma.
George har många visioner. Han tror på att ordna aktiviteter där så många som möjligt samlas och där undervisning kan ske. Med hjälp av donationer bygger han på ett socialt centrum. Grunden är lagd, men väggarna saknas ännu. Där planeras praktiska utbildningar, som exempelvis smide.
– Lärandet är viktigt. De måste få kunskap för att bli efterfrågade. När efterfrågan kommer, växer självkänslan. Det behövs. Jag vill att romer och rumäner ska hitta gemenskap, säger han.
Men bland alla visioner han har, måste han hålla sig till en början: Barnen.
Östeuropeiska bibelskolan
Det finns även andra hjälporganisationer som arbetar offensivt med just integrationsfrågorna. På Östeuropeiska bibelskolan där man utbildar journalister, socialarbetare och evangelister, möter vi vice rektor Florin Ghiuran.
Att bryta romernas utanförskap är centralt för honom:
–Socialisering. Genom hjälp till att lära sig läsa och skriva och att förstå samhället kan det bli bättre. Det finns inget annat sätt.
Hans bild av situationen ser ut såhär:
– Det finns i det romska folket olika grupperingar. Från sådana som är mycket rika till de allra fattigaste. De flesta har det miserabelt. Det finns de som väljer kortsiktiga försörjningslösningar och de som försöker hitta jobb. Det är i den första gruppen, som är den största, som vi hittar tiggarna, eftersom tiggeriet ger mer pengar på kort sikt.
Så de vägrar att arbeta, tigger hellre, menar du?
– Problemet är komplext. Väldigt många lever enligt tusenårig tradition. Romerna har inga rättigheter och befinner sig längst ner på samhällsstegen. Vi jobbar för att få bort deras isolering, och i stället jobba sida vid sida, för ömsesidig respekt, säger han och fortsätter: De måste själva ha mod och vilja att klättra.
Hur ska det gå till, när de varken kan läsa eller skriva och således inte kan få någon anställning?
– Genom att visa dem människovärde. Vi måste bryta nu - och göra integrationslösningar med barnen. Samhället i stort måste bevisa sin godhet genom att erbjuda dem jobb, sysselsättning och respekt, men det kommer att ta tid, anser Ghiuran.
Informationen att fattiga flyr till andra platser i Europa, bland annat till Sverige för att tigga, är ny för honom.
– Tiggeriet i vår stad Oradea har varit stort men har upphört nu på grund av en kampanj, säger han.
Tiggeri anser han vara destruktivt. Men vad är alternativet?
– Långsiktiga lösningar, kunskap. Vi vill hjälpa dem på andra sätt. Erbjuda utbildning, vi har sett flera lyckade resultat av det, säger han.
Medan strömmen av tiggare fortsätter att komma till Sverige jobbar George Sandra med stöd av Elisabeth Hultgren från Skellefteå att hitta lösningar för att få de trettio barnen att komma till skolan, åtminstone några dagar till per år. Florin Ghiurian utbildar sina elever och de människor som bor ute på soptippen letar vidare.
Kyrkans man. Pastor George Sandra framför ”sin” kyrka i Dicanesti.
Byggnadsmaterial. Husets fasad är täckt med lera och hästspillning.
Vedsamlerskan. Sabina bor i romska byns sämsta hus.
Avfärd. Daniel och George Sandra, Elisabeth Hultgren och chauffören Horrace.
George Sandras familj. Elisabeth Hultgren, Daniel Sandra och George Sandra samtalar om hjälpprojekt.
Den romska byn i Dikanesti En tredjedel av byn består av barn i olika åldrar.
George Sandra. En mycket välkänd och omtyckt hjälpare bland barnen.