Tula Widmark med Kovo och Noka. ”Jag har lärt mig att säga nej och att ta en dag i taget”, säger hon.
I dag har Tula, som snart fyller 20 år, fått rätsida på livet. Vardagen rullar på med jobb dels inom hemtjänsten, dels som croupier. Hon säger att medarbetarna på Första rummet blev hennes räddning (se faktaruta).
Metodverkstaden Första rummet fungerade som hjälp för gymnasieelever i Skellefteå som av olika anledningar inte fixade skolarbetet. Två förmiddagar varje vecka träffades elever och personal på Första rummet. Där fick de unga bland annat ventilera, delta i motivationsskapande åtgärder och växa i sin egen takt. Huvudsyftet var att de skulle plocka upp studierna igen, men verksamheten finns inte kvar i dag.
– Personalen på Första rummet fick mig att förstå att jag är okej även om jag har en dålig dag och att det även är okej att alla inte fungerar på samma sätt, säger hon och tar upp hunden Kovo i famnen.
Högpresterande
Hon kliar honom på halsen och han svarar genom att slicka henne i ansiktet.
Fyrbenta kompisen Kovo ger Tula positiv energi.
Tula säger att hon alltid ställt höga krav på sig själv – inte minst i skolan. Det skulle vara högsta betyg och allt annat kändes som ett misslyckande. När allt inte var perfekt, enligt hennes eget mått, slog hon på sig själv mentalt – kände sig värdelös och dålig. Det påverkade energin och den dagliga prestationen negativt.
Hon säger också att hon alltid har känt sig udda, varit lite av en ensamvarg och betecknar sig som skörstark. Hon beskriver det som en person med mycket känslor som också känner av andras känslor och mående – hela tiden.
– I åttan började jag få ångestattacker i skolan, flera varje dag och till slut kunde jag inte vara med på lektionerna. Jag fick inte heller sitta i korridorerna eftersom rektorn sa att jag kunde skrämma de andra eleverna och till slut så blev jag avstängd från skolan i tre veckor.
Tula sjönk djupare ner i depression och både socialförvaltningen och BUP kopplades in. I samråd med sina föräldrar flyttade hon till en fosterfamilj.
Godkända betyg
Hela hennes högstadietid hade kantats av studiedippar, panikångestattacker, utredning hos BUP och medicinering med bland annat ångestdämpande och sömnmedicin. Trots det lyckades Tula räta upp siffrorna och gick ut grundskolan med godkända betyg. Hon sökte, och kom in på gymnasiet.
– Första tiden gick det jättebra men kring jul började jag skolka. Efter en tid gick jag nästan aldrig till skolan och det berodde på att jag mådde så dåligt.
Parallellt med skolan hade hon också extrajobb, vilket hon haft i många år.
– Det var lättare att jobba för då behövde man inte sitta stilla och tänka, säger hon.
När hon börjat årskurs två på gymnasiet tog det stopp.
– Jag hade jobbat hela sommaren, på dubbla arbeten, och var helt slut när skolan började om igen. En morgon vaknade jag och kunde inte röra mig.
Skolpsykologen ställde diagnosen utbrändhet. Tula blev sjukskriven och flyttade till sin mormor och säger att hon i princip sov sig igenom de följande tre månaderna.
– Jag gick till ungdomshälsan på stödsamtal och målet, efter en tid, var att jag skulle stiga upp och äta frukost. Vi tog allt i etapper och efter en tid föreslog de Första rummet, säger hon.
Tula säger att hon var rätt anti i början, men förstod rätt snabbt att konceptet var bra för henne.
– Personalen på Första rummet förklarade att de fanns till för oss och att alla passar in.
Hittade rätt
Tula började känna sig trygg, avslappnad och sedd och började längta till förmiddagarna på Första rummet.
– De gav mig motivation att stiga upp och sedan att ta fler steg och gav mig utrymme att plocka upp mitt största intresse, musiken, i mitt liv igen.
Hon började sakta men säkert att beta av skolämnen parallellt med de två förmiddagarna i veckan på Första rummet och gick ut årskurs två på gymnasiet, men sedan hoppade hon av. Det var inte hennes grej just då, men hon tillägger att det ingår i hennes plan att ta gymnasieexamen. Istället stack hon iväg till Spanien som au-pair, där hon också hade andra jobb. Nu är hon tillbaka på hemmaplan igen i Skellefteå, har eget boende och jobbar.
– Det jag förstår nu är att jag alltid har haft svårt att säga nej och jag ville vara bäst på allt. Nu försöker jag ta saker som de kommer och det var personalen på Första rummet som gav mig redskap att sålla, att säga nej och att vara snäll mot mig själv.
Hon säger också att hon känner sig trygg och stabil nu och att hon inte strävar efter att vara bäst jämt.
Var tror du att du hade varit i dag utan Första rummet?
– Jag tror inte att jag hade rest mig igen och jag tycker det är idiotiskt att lägga ner en sådan verksamhet, säger hon med eftertryck.
Vad tror du att du gör om fem år?
– Jag försöker att ta en dag i taget och inte sätta upp så långsiktiga mål. Det enda långsiktiga mål jag har är att försöka fortsätta att må bra.
Tula mår bra i dag. Det rullar på med jobb och hon säger att Första rummet gjorde stor skillnad för henne.