Kulturminister Amanda Lind (MP) har gett Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att göra en översyn av den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten.
Politiken ska hålla en armlängds avstånd till kulturen.
Det är en oskriven regel som få ifrågasätter.
Vilket är märkligt. För varför finns det en konstnärlig frihet när ingen annan har total frihet? Vem bestämde det och när? Är det någon som minns när den spanska performancekonstnären Itziar Okariz stående kissade på Norrlandsoperans golv under MADE-festivalen i Umeå 2007? Skulle det kännas okej om dina skattepengar finansierade ett sådant konststycke?
Enligt den ideologi som jag lever mitt liv efter borde mycket mer präglas av frihet. Inte att förväxla med anarki. Anarki är en omöjlig modell, och så tycker väl de flesta?
Hur kommer det då sig att vi accepterar laglöst land inom kulturen? Och nu vill jag förtydliga att jag menar den skattefinansierade kulturen. Varför får man göra vad man vill där, medan ingen annan skattefinansierad verksamhet får det? Varför får politiker detaljstyra till exempel äldre- och barnomsorg, men absolut inte kultur?
Det verkar som att allting är okej, så länge det kallas kultur.
Det är inte bara jag som funderar på det här. Kulturminister Amanda Lind (MP) har gett Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att göra en översyn av den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten. I uppdraget ingår att analysera hur kulturpolitiska insatser kan påverka den konstnärliga friheten.
Det hedrar miljöpartisten Lind att hon tillsätter utredningen. För även om jag är fullt övertygad om att vi landar i vitt skilda åsikter, om vad som borde gälla i relationen mellan politiken och kulturen, så tar hon i varje fall tag i denna gråzon av politisk styrning.
Några som däremot inte funderat speciellt mycket på den här frågan är majoriteten av Skellefteås kulturpolitiker.
Kulturnämndens ordförande Daniel Sjögren (S) har tagit ställning för en armlängds avstånd till kulturen – men knappast dess innebörd. Det framgick för några veckor sedan i kommunfullmäktige när frågan om vilka sorters aktiviteter kommunen ska finansiera vid biblioteken debatterades.
Det verkar som att allting är okej, så länge det kallas kultur och så länge våra kommunalt anställda inom kultur- och bibliotekssystemet personligen uppskattar det.
Jag undrar om kulturnämnden kommer landa i samma slutsats den dag ett gäng bibliotekarier vill bjuda in till en workshop i vit makt-rörelse?
För så länge det klassificeras som kultur ska vi hålla oss på en armlängds avstånd?
Jag håller inte med, och jag kommer inte att hålla en armlängds avstånd till den skattefinansierade kulturen. Inte ens en tumnagels. Jag tror att du så småningom kommer tacka mig.
Micaela Löwenhöök, ordförande för Moderaterna i Skellefteå