Ett tag funderade familjen Wik på att göra sig av med sina jämtgetter, Hasse Wik och lille Vivaldi.
Fredagen den 16 augusti i fjol skjutsade Hasse dottern Sofia till Skellefteå och gjorde samtidigt några ärenden.
- Jag hade haft lite känningar i fötterna men inte mer, berättar han. Efter en halvtimme på stan hade jag så ont att jag inte höll på att ta mig tillbaka till bilen.
På måndag samma vecka kom han tillbaka till jobbet som förskollärare i Lövånger.
- På tisdag morgon hade jag fullt med röda prickar på kroppen.
Förskolan ligger i samma hus som hälsocentralen så Hasse bestämde sig för att gå dit.
– I väntrummet satt en jobbarkompis med likadana utslag.
Dagen innan hade den första patienten med utslag kommit in, och ännu fler kom in denna tisdag, liksom de följande dagarna.
Distriktsläkare Henrik Johansson insåg snabb att något ovanligt inträffat och misstänkte att det rörde sig om något slags virus, men det skulle dröja en tid innan det stod klar att det rörde sig om Ockelbosjukan.
Hälsocentralen tog kontakt med smittskyddsjouren, tog blodprover för analys och skrev remiss till virologen på universitetssjukhuset i Umeå.
När allt fler remisser kom in från olika kustorter från Ångermanland upp till Norrbotten klarnade bilden. Det rörde sig om ett stort utbrott av Ockelbosjukan.
I trakten runt Lövånger insjuknade så pass många att ryktet började gå och det talades om en epidemi.
Exakt hur många som drabbades vet ingen. Långt ifrån alla sökte vård. Både barn och vuxna insjuknade.
- Mörkertalet är stort, tror Henrik Johansson. Hos oss i Lövånger fick ett tiotal patienter diagnosen.
Barnen verkar ha klarat sig bättre och många fick utslag, lättare feber och ledverk. Det är bland vuxna som symtomen dröjt sig kvar längst.
De flesta är i dag helt friska, men några få lider fortfarande av sviterna av Ockelbosjukan.
– Det har långsamt blivit bättre, säger Hasse Wik, som kan se tillbaka på ett år som kantats av ovisshet, värk, sjukskrivningar och en vardag begränsad av sjukdom.
Han har stegvis kunnat återgå till jobbet men att promenera en lite längre sträcka, eller att som förr åka skidor eller slalom har inte varit möjligt eller att jaga med sina älghundar.
– Fötterna sväller och värker och i vinter har jag haft sonen Sids skor, som har två nummer större än mig.
Hasse tycker sig fått bra vård, från hälsocentralen till reumatologen i Umeå, där han i dag är patient.
- Symtomen är tydliga, men problemet är att man inte vet hur det ska behandlas.
Vad har varit värst under året?
– Att inte kunna göra det jag brukar och att Siv och barnen fått dra ett tungt lass. Vi har 18 jämtgetter och när det var som tyngst funderade vi på att sälja dem.
Hur är det nu?
- Jag tycket det är hanterligt. Proverna visat att jag inte längre har någon infektion i kroppen, men symtomen är kvar. Hur länge det ska vara så vet jag inte.