Tre timmar. Så länge fick Gustav och Samuel vänta i säkerhetskuren innan räddningstjänsten hittade dem. De fick flygas med ambulanshelikopter till Lycksele lasarett.
När det bara var några timmar kvar på deras arbetspass i Kristinebergsgruvan hörde bergsarbetaren Samuel Pallin och mekanikern Gustav Granlund på kommunikationsradion att det brann i gruvan. Och att deras arbetskamrat Rune Lundberg var instängd innanför branden.
Båda begav sig närmare branden, för att se om någon behövde deras hjälp, och sedan hände allting väldigt fort. Arbetsledaren säger åt Samuel och Gustav att försöka rädda Rune och de får klä på sig rökdykardräkter.
– Jag har varit deltidsbrandman och visste hur man tog på sig utrustningen och jag hjälpte Gustav på med sin, berättar Samuel.
Innan de gick in till branden tog Samuel med en extra syrgastub till deras arbetskamrat.
När de passerade branden försvann kommunikationsmöjligheterna, rökutvecklingen blev kraftigare och de såg ingenting.
Efter ett tag insåg de att de hade gått fel. De vände om för att gå åt rätt håll och kort därefter tog deras syre slut.
– Som tur var hade vi den extra syrgastuben och vi turades om att andas genom den, säger Gustav.
Giftig rök
Samuel hade sett en skylt om en räddningskur och han började gå åt det håll han trodde att den fanns.
– Vi låg ner efter marken och tog några andetag ur syrgastuben för att sedan gå några meter för att sedan lägga oss ner igen, berättar Gustav.
När de gick andades de in den tunga giftiga röken och de var nära att ge upp flera gånger.
– En gång försökte jag skriva min flickväns namn i gruset, men då ryckte Samuel upp mig, säger Gustav.
– Jag minns att Gustav skrek: ”Du har barn, du fixar det här!”, säger Samuel.
”Kände oss bortglömda”
De tror att de hade gått i en halvtimme när Gustav plötsligt snubblande och tog emot sig mot skyddskuren. De såg den aldrig genom den tjocka röken.
Inne i skyddskuren fanns syrgas och vatten, men det fanns ingen kommunikationsmöjlighet. Båda hostade upp svart slem och Samuel låg och spydde.
Efter tre timmar kom räddningstjänsten och efter en stund fick de veta att Rune var vid liv. Lättnaden var obeskrivbar.
Samuel och Gustav fördes med ambulanshelikopter till Lycksele lasarett där de fick stanna i två nätter.
Medan de låg på sjukhuset följde de nyhetsrapporteringen om gruvbranden där deras chef Niklas Frank beskrev dem som Bolidens egna rökdykare samt att personalen fick hjälp att bearbeta branden.
– Och där låg vi och kände oss totalt bortglömda, säger Gustav.
– Det finns inget som heter rökdykare på Boliden. Det kallas för vägvisare och vi var varken vägvisare eller rökdykare, fortsätter han.
Gick tillbaka till jobbet
De blev erbjuden psykologhjälp och fick varsin tid inbokad samma vecka i Skellefteå.
Samuel, som inte sov på nätterna, orkade inte köra de 25 milen från Sorsele där han bor, men Gustav tog bilen från Malå.
Båda gick tillbaka till arbetet kort efter gruvbranden. Samuel gick in i väggen och det skulle dröja närmare åtta månader innan han tog sig tillbaka ner i gruvan igen.
– Hjärnan kunde inte stänga av och jag var på helspänn hela tiden. Jag gick hos en psykolog i fyra månader för att bearbeta händelsen, berättar han.
Gustav gick hos en psykolog samtidigt som han fortsatte att arbeta.
”Utmålade som idioter”
Båda upplevde att det gick dåliga rykten om dem på arbetsplatsen.
– Vi blev utmålade som idioter, att vi hade hittat på själva att vi skulle gå in för att rädda vår kollega. Det var mycket jobbigt, säger Gustav.
De tycker att Boliden skulle ha informerat bättre internt om vad som hade hänt och varför.
– Det hade varit fint att få ett tack från Boliden för vår insats och höra att det vi gjorde var bra, säger Gustav.
– Boliden svek oss när de var tysta om oss. I stället gick de ut i media och berättade en lycklig historia med ett lyckligt slut, fortsätter han.
Varken Samuel eller Gustav vill lägga någon skuld på arbetsledaren som var ställföreträdande och inte ordinarie.
– Vi lydde order, men man måste tänka att vår arbetskamrat var instängd. Vi ville rädda honom, säger Gustav.
Boliden svek oss när de var tysta om oss.
