Grisbilenstår uppställd utanför gårdens charklokal, redo att köra ut varor till kunderna. Den rosa bilen är en möjlighet för Arne och Anniqa Edström på Edgården i Flarken att ta en större del av inkomsterna. I stället för att endast föda upp grisar så sköter de nu även styckning, förpackning, vidareförädling samt försäljning och leveranser av sitt fläskkött.
– Det är en trickig bransch att få pengarna att räcka till alla led. Därför tar vi över mellanleden, förklarar Arne.
Grisbranschen är tuff, och så har det sett ut under många år. På 1980-talet fanns det över 100 grisbönder i länet, men i dag finns det bara 6 kvar.
1985 tog Arne och Anniqa över gården från Arnes far som i sin tur tagit över gården från sin far. Tredje generationen Edstöm på Edgården var ett faktum. I drygt 30 år har paret drivit lantbruket.
– Vi började med 35 suggor och i dag har vi 250, berättar Anniqa.
På 1980-talet kunde de leva på ett 35-tal suggor, men så ser inte verkligheten ut längre. Successivt har gården vuxit och 2007 gjordes den senaste utbyggnaden. Men det har inte varit en enkel väg.
– Det har varit en kamp under alla år. I flera omgångar har vi varit väldigt nära att ge upp. Innan vi byggde ut 2007 ställde vi oss frågan om vi skulle satsa eller avveckla, säger hon.
De valde att bygga ut och fördubbla antalet grisar, men just när de var klara så sjönk priserna på griskött ordentligt. Det var så illa att de gick 100 kronor back på varje gris som skickades till slakteriet, berättar Arne.
Det var en jobbig tid och paret visste inte hur det hela skulle sluta. Men de hittade en väg att få lönsamhet i företaget, men inte alls på det sättet de hade tänkt från början.
– Vi tömde våra slaktstallar och satsade på att föda upp och sälja smågrisar till Halland. Det var mer lönsamt. Då hade vi sex tomma stallar och det kändes tråkigt, men vi var tvungna, säger Anniqa.
Under en sommar födde de även upp finska grisar som sedan gick tillbaka till Finland för slakt.
– De grisarna kunde sedan inte säljas som finska grisar eftersom att de var uppvuxna i Sverige så de fick till slut gå på export till Norge, säger hon och skakar på huvudet.
Det krävdes nytänk och förändringar i verksamheten. Tack vare att de tidigare hade vågat bygga ut hade de bra och funktionella byggnader, en förutsättning för att kunna satsa mot framtiden. Det var dags att ta eget ansvar för mellanleden för att ha någon chans att överleva på sikt. Första tanken var att starta en gårdsbutik.
– Men då tänkte vi: ”Hur många kunder kommer att åka till Flarken och handla kött av oss?”, säger hon.
De förstod att Flarken inte var det bästa stället att bedriva handel på. Men så kom idén på en varubil.
– Då insåg vi att vi bor jättebra till, mitt emellan Skellefteå och Umeå.
Grisbilen fick bli bryggan mellan dem och konsumenterna. I dag jobbar även sonen Benjamin, 26 år, och dottern Isabelle, 24 år, i företaget.
– Det är inte så att kunderna betalar dåligt för vårt griskött, men det har varit många som ska ta del av förtjänsten. Nu får vi behålla en större del av kakan.
I dag är det endast några få procent av produktionen som säljs via Grisbilen, men tanken är att det ska växa upp mot 20 procent.
– Man måste krypa innan man går. Så nu kryper vi, säger hon och skrattar.
Färskkorvar, leverpastej och rökt skinka är exempel på vad som nu tillverkas i gårdens charkuterifabrik. I dag kör de ut varor till kunder, från Skellefteå i norr till Umeå i söder, men även inåt i landet. Till våren finns planer på att utöka verksamheten med Grisbilen. Ungefär som Glassbilen kommer den att rulla omkring och erbjuda sina varor vid bestämda tider och platser.
– När grillsäsongen är igång vill vi att kunderna ska kunna spontanhandla.
Hoten för grisbönderna är många, men med uppfinningsrikedom och flexibilitet har familjen Edström tagit kontrollen över sin egen framtid.
– Vi är luttrade och har gått igenom mycket, men det här tror vi på, säger Anniqa.
Det är en trickig bransch att få pengarna att räcka till alla led. Därför tar vi över mellanleden.