Det finns så många sätt att hjälpa, det finns så många sätt att försöka göra det bättre för någon annan – och det finns hela tiden en känsla av otillräcklighet.
Vintern 2012 skrev Norran om det första stora larmet om drogen spice som ju egentligen är en lång rad av olika droger, vissa ännu inte ens narkotikaklassade.
Sedan kom nya larm 2014, en rubrik var ”Rädda våra barn från spice”.
Det följdes upp med nya artiklar i november samma år. Rubriken var inte roligare: ”Nu finns drogen bland 12-åringar”.
Norran pratade med polisen, beroendeenheten, öppenvården, akuten, vi ordnade chattar så föräldrar kunde ställa frågor, vi intervjuade Niklas (fingerat namn) som beskrev spice-helvetet.
Nu berättar vi igen om spice och jag skriver om små, små ljuspunkter.
Att säga att läget blivit bättre känns lika viktigt som vanskligt.
Situationen i missbruksleden kan förändras mycket snabbt, och kan försiktigt positiva signaler i värsta fall bidra till att den dödsfarliga drogen inte längre uppfattas som lika farlig?
Men de tveksamma tankarna skingras när jag får ett mail från en som jag haft regelbunden kontakt med kring narkotikasituationen i Skellefteå under flera år.
”Jag mailar till dig eftersom jag tror att ditt och Norrans arbete kring detta har varit en viktig del till nedgången”, står det i brevet.
Som sagt, det finns så många sätt att försöka hjälpa.
En av de viktigaste drivkrafterna, att förhindra att unga människor slits sönder i ett narkotikamissbruk, fick plötsligt en liten, liten belöning.
