Den 23 mars slutar Maria Marklund (S) som kommunalråd i Skellefteå kommun. Bakom sig har hon en nästan 30 år lång politisk karriär som inleddes 1992 i barn- och grundskolenämnden.
Maria Marklund slutar som kommunalråd: ”Dags att någon yngre kraft tar över”Resan mot toppen inom Skellefteåpolitiken var ingen medveten strategi enligt Maria Marklund. Det handlar snarare om tillfälligheter, att det uppstod ”luckor” och hon fick förfrågningar av andra att ta uppdrag.
Hennes bakgrund är facklig, inom Metall, och då hon arbetade mycket med utbildningar var det ett naturligt steg att gå in i skolpolitiken. Hon har suttit i både barn- och grundskolenämnden och gymnasienämnden innan det blev kommunstyrelsen.
När hon nu avsäger sig kommunalrådsuppdraget avslutar hon även övriga politiska uppdrag, en A4-lång lista. Däremot planerar hon tills vidare att fortsätta i kommunfullmäktige. Punkt. Några nya ordförandeposter och uppdrag vill hon inte ha när hon går i pension.
Du tror inte att du kommer att få abstinens när du går från ett intensivt jobb som kommunalråd till nästan ingenting?
– Alla säger det. Det är klart att det blir lite konstigt i början när man varit borta en till tre kvällar i veckan, att bara gå hem. Men nu börjar en årstid när det är skönt att vara ute och pyssla i trädgården. Jag har verkligen saknat det.
Familjen ska få mer tid och kanske blir det fler resor med husbilen. Gärna till fjällen med den vidsträckta utsikten där man kan höra sig själv andas.
– Kanske tar jag upp något projekt så småningom, kanske engagerar jag mig i frivilligverksamhet, säger hon om framtiden.
Jag och Lorents har haft hårda diskussioner.
Vad har varit din drivkraft i politiken?
– Det bottnar nog i att jag vill att alla ska ha en andra chans och kanske en tredje. Jag arbetade fackligt med studier och kunde se att det gick bra för många som fick chansen. Det handlar om jämställdhet och även demokratifrågor är en drivkraft. Eftersom jag gick fackliga utbildningar som ung blev det en ögonöppnare om orättvisor som finns.
Lärdomen som det politiska arbetet gett henne är en förståelse för offentlig ekonomi och den demokratiska gången.
– Det har varit en förmån att få vara med och lära sig så mycket. Och det var ingen dålig lärpenning att ha jobbat politiskt med skolan före kommunalrådsjobbet.
Finns det någon fråga du har drivit som du är nöjd med?
– Ja, att låta alla sexor få en egen dator. Det var en kontroversiell fråga då. Nu kan man nästan skratta åt det. Men då var det något man började införa runt om i Sverige. Jag ville att eleverna här skulle få samma förutsättningar som andra och stred för det. Sedan frågan om att behålla nattis i Skellefteå, det var ingen självklarhet. Jag har tagit striden alla gånger, det är en jämställdhetsfråga.
Och finns det något beslut som varit svårt?
– Skolnedläggningar. Vi hade halverat barnantalet för 10–12 år sedan. Vi hade kunnat lägga ner en skola i centrala stan till och med. Som tur är har vi fått en vändning.
Hon tillägger:
– Med den framtidstro som finns nu känns det bara jätteroligt att lämna som kommunalråd. Kommunen är på väg uppåt och det känns inte som om man drar sig ur något som kapsejsar. Jag har valt själv när jag vill gå.
Hur har det fungerat att vara ett av två kommunalråd?
– Det har gått bra. Man måste våga ta för sig. Jag har ju varit med ett tag och vågar det. Jag har vågat ha mina synpunkter och inte backa. Jag och Lorents har haft hårda diskussioner och jag kan vara rätt envis, men vi är inte osams för det. Det är bra att ha ett bollplank att diskutera med. Det kan nog vara svårare om den ena är mer erfaren än den andra.
Hon påpekar att det är fördelar med två och kunna växeldra. Inte minst nu när Lorents Burman skadat sig och hon själv haft problem med en fot. Arbetet står inte och faller med att en av dem är borta någon dag. Själv har hon också ett uppdrag som ordförande i personalnämnden. Det tillhör hennes tjänst.
Vilken är den största utmaningen för din efterträdare?
– Att det är ett tidskrävande jobb, med mycket kvällsjobb och möten. Politiskt blir det att fortsätta jobba stenhårt för utvecklingen av staden, att få till infrastrukturen, järnväg, vägar, broar och bostäder. Om inget oväntat händer i världen kommer vi inte att känna igen vår egen stad om fem år.
Finns det något som oroar?
– Att vi bara får hit människor som bara jobbar här och inte bosätter sig i kommunen eller i grannkommunerna. Att vi inte hinner med i utvecklingen, att bygga bostäder.