Det kan tyckas vara en futilitet, en struntsak, en bagatell i det stora hela, ingenting att bråka om, och det är det egentligen inte heller.
Men Skellefteå kommuns beslut att orter som Jörn, Boliden, Burträsk, Ursviken, Skelleftehamn, Bureå, Kåge, Byske, Jörn och Lövånger inte ska få någon kommunal julgran i år rymmer samtidigt del intressanta aspekter.
För det första handlar det om en kommuns skyldigheter, vad som måste göras och vad den inte behöver göras och för det andra handlar det om den eviga kampen mellan stad och land, mellan centralort och ytterområden.
Det är faktiskt en hel del som en kommun enligt lag är skyldiga att tillhandahålla. Dit hör skola och förskola, socialtjänst och omsorg om äldre och funktionshindrade, räddningstjänst och krisberedskap, stadsplanering och byggfrågor och en hel del annat smått och gott. Däremot behöver inte en kommun erbjuda öppen förskola och fritidsverksamhet, den behöver heller inte bygga bostäder eller satsa på näringslivsutveckling eller kultur. Även om många gör det.
Och framför allt har en kommun ingen som helst skyldighet att sätta upp och tända julgranar lite varstans. Även om det är uppskattat.
Ur den aspekten är det lätt att försvara kommunens agerande. Inte minst med tanke på att det ska sparas pengar. Det är bara att ”gilla läget”, som Lars Pettersson, verksamhetschef för Samhällsbyggnad, lite vårdslöst uttrycker det.
Historien hade kunnat sluta här. Om det inte vore för den eviga och till synes olösliga konflikten mellan stad och land. För något år sedan var det gatubelysningen som var den stora symbolfrågan. Det blir för dyrt, meddelade tekniska nämndens ordförande Ola Burström (S). Men snart nog slutade lamporna att slockna.
Nu är frågan om protesterna kan få kommunen att backa en gång till och den här gången tända lamporna i en julgran placerad i någon eller flera av orterna utanför Skellefteå. I det stora hela – räknat på hela kommunens budget – handlar det inte om mycket mer än om växelpengar.
Klyftorna mellan stad och land har inte minskat med åren, snarare tvärtom. Det är en utveckling som går snabbare i vissa kommuner än i andra. Lokalt finns det eldsjälar som kämpar för en levande landsbygd, för att vända utflyttningen och säkra jobben. Men det är en kamp som behöver centralortens och politikernas hjälp.
Problemet är bara att när den kampen börjar handla om tända eller släckta julgranar i stället för kommunikationer, bostadsförsörjning, arbetstillfällen och ett grundläggande utbud av service så har diskussionen om en levande landsbygd hamnat fel, ack så fel.
Å andra sidan kan man ju tycka: sprider kommunen lite julglädje i Skellefteå borde man göra det i de omkringliggande orterna också.
