Många tycker att vi som inte behärskar datorer till fullo får skylla oss själv.
Vi är tröga, dumma bakåtsträvare, ovilliga att lära oss ny saker och så vidare. Men riktigt så enkelt är det inte.
Alla är olika och för mig är det ointresse. Då datoriseringen kom tvingade jag mig att gå flera kurser. Men jag var och är fortfarande totalt ointresserad så det är inte mycket som fastnar. Det är helt enkelt inte roligt. Varje kurstillfälle var en pina.
Låt mig ta en liknelse; utgå från att du avskyr slalom. Likväl måste du var och varannan dag ta liften upp och åka utför denna fasansfulla backe. Detta för att kunna utföra dina dagliga sysslor.
Du har gått flera kurser men varken kunskap eller intresse har infunnit sig. Det är enbart hemskt.
Du får dessutom ny utrustning varje månadsskifte som kräver att du måste lära lära dig ny åkstil. Du står där och ser avundsjukt på dessa leende människor som susar förbi.
Hjälptelefon finns mitt i backen och som sista utväg lyfter du luren. Då hör du en röst som säger ”din plats i kön är 167 tack för att du väntar.”
Solen går ner och det börjar skymma. Folk åker hem, men du står fortfarande kvar och håller i luren, ”Du behåller din plats i kön. Det blir snart din tur. Din plats i kön är 48. Tack för att du väntar. ”
Självpåtaget utanförskap eller inte. Jag vet inte.
Jag försöker bara tala om hur det känns att inte orka hänga med it-svängen.
Ragnvald Nilsson
Bureå