De flesta av oss har säkert någon gång hört talas om Maslovs behovstrappa. Han beskriver där hur vi alla har:
- Grundläggande behov (mat, vatten, värme med mera).
- Behov av trygghet.
- Behov av kärlek och gemenskap.
- Behov av uppskattning.
- Behov av självförverkligande.
Om vi använder behovstrappan som en del av förklaringsmodellen till hur vårt samhälle utvecklats, tycker vi oss märka att desto högre upp vi kommer i ”trappan” desto större verkar mindre och mindre problem bli.
Tendensen verkar vara att desto mindre tid vi behöver oroa oss för behov, längre ner på trappan, desto mer tid kan vi ägna åt problem längre upp.
Är det här då bra eller dåligt?
Självklart är det bra att, åtminstone en överväldigande majoritet av oss, aldrig behöver oroa sig för mat för dagen, kläder, bostad, kanske även trygghet och kärlek. Allt detta finns bara och vi har heller aldrig varit vana vid något annat.
Samtidigt verkar det finnas en baksida av utvecklingen som verkar bestå av ökad psykisk ohälsa, ökade sjukskrivningar och ohälsotal, fler diagnoser och ökad förskrivning av olika former av mediciner.
Vad beror detta då på?
Det finns sannolikt ingen enskild sanning som kan förklara detta. Det kanske handlar om flera av varandra beroende, eller oberoende, delar i samhällsutvecklingen.
Utseendefixering, man ska kunna ta för sig, man ska prova det ena eller det andra innan man hittar rätt, resa jorden runt, självförverkligande – i mycket en ökad individualisering där solidaritet och jämlikhet mer blir fina ord än faktisk aktivitet och handlande.
Individualiseringen kanske också späs på av att många av oss som är föräldrar har svårt med att fostra våra barn till att vara en i gruppen, inte ta all plats, äta det som bjuds, inte bestämma vilket tv-program vi ska se eller vart semestern ska gå.
Våra barn ska inte ha tråkigt utan helst ska allt vara roligt och spännande – och livet är inte alltid så.
Jesper Juul, känd dansk familjeterapeut, har skrivit att pedagogens (= förälderns) största uppgift är att utgöra största möjliga motstånd till minsta möjliga skada.
Alltså barn behöver motstånd, regler och normer för att växa upp till trygga individer. Han skriver också om vikten av att ha tråkigt. Barn som möter motstånd och har tråkigt utvecklar förbindelserna mellan höger och vänster hjärnhalvor och blir mer empatiska och mer inkännande än barn som inte får detta.
David Eberhart. författare och psykiatriker, säger att de vanligaste patienterna han har på sin mottagning är ungdomar i åldern 16–20 år där det blivit slut i en kärleksrelation/ett förhållande.
Så vår uppmaning till dig som förälder är: våga vara motstånd och njut när dina barn har det tråkigt.
Åsa Israelsson
chef för Stöd och service, socialkontoret
Pär Åhden
chef för individ- och familjeomsorgen, socialkontoret
Jan Söderström
verksamhetschef för skolkontoret
Jan Midlert
gymnasiechef
Baksidan av utvecklingen verkar bestå av ökad psykisk ohälsa, ökade sjukskrivningar och ohälsotal, fler diagnoser och mer mediciner.
