Som chef på Västerbottensteatern har jag ansvar för att de föreställningar vi gör ska hålla hög kvalitet.
I rollen ingår också att ta hand om, och i vissa fall till och med skydda, vår personal. Det är därför jag försökt vara återhållsam med mina kommentarer. Jag har velat skydda såväl ensemble som de två unga konstnärer som bjöds in till vårt hus.
Men nu sedan SVT begärt ut intern korrespondens, och föreställningen Röst ska debatteras i kommunfullmäktige i oktober, står jag mer fri att tydligt redogöra för vad som legat bakom mitt beslut att lägga ned föreställningen.
Som konstnärlig ledare är det mitt jobb att välja vilka pjäser som ska spelas och efter diskussion även välja vilka konstnärer som ska anställas hos oss.
I maj 2017 kontrakterades en manusförfattare för att skriva ett manus till föreställningen Röst. Syftet var att med tanke på det kommande valet 2018 skapa en pjäs som skulle inspirera unga människor att rösta.
I avtalet ingick att pjäsen skulle vara 60 minuter lång. Redan vid den första genomläsningen var den avsevärt längre, men eftersom temat var viktigt för oss valde vi ändå att gå vidare och regissören försäkrade att pjäsen skulle kortas under arbetets gång.
En målmedveten ensemble tog sig an uppgiften tillsammans med regissören och teaterns dramaturg. Men allt eftersom veckorna gick skrevs texten fortfarande om.
För den som inte är bekant med hur en teaterföreställning blir till kan jag berätta att när själva underlaget behöver bearbetas om och om igen försvåras arbetet på golvet. Om man inte vet vad det är man ska säga från dag till dag är det svårt att föra arbetet framåt.
När pjäsen sent omsider var nedkortad hade manuset krympt från 95 till 46 sidor, och bara ett par dagar innan den tänkta premiären hade ytterligare 10–15 minuter tagits bort. Något som naturligtvis påverkade berättelsen stort.
Trots den stora kraftansträngningen, och de fina individuella insatser som hela ensemblen gjorde, var min bedömning att helheten inte hängde ihop. Att den så viktiga röda tråden inte fanns där. Att själva berättelsen i många avseenden var helt obegriplig.
Detta betyder inte att ensemblen inte gjorde ett enormt fint arbete utifrån de många timmar de lagt ned. Inte heller betyder det att dramatiker och regissör inte haft de bästa av intentioner när arbetet påbörjades.
Det betyder i stället att man skulle ha behövt mer tid på sig för att ta sig an de utmaningar som temat och texten utgjorde.
Att skicka ut denna föreställning till en ung publik hade därför varit helt oansvarigt och skadat teaterns rykte. Därmed fattade jag beslutet att lägga ned föreställningen.
Jag kan lägga till att jag inte heller såg någon möjlighet att förlänga repetitionstiden, eftersom jag ansåg att man behövde börja om från början, och den tiden fanns inte i förhållande till de skolföreställningar som bokats.
Att produktionen därmed inte haft tillräckligt goda förutsättningar faller under mitt ansvar.
Nu till det som skulle vara ”ruttet” på Västerbottensteatern.
På en offentligt stöttad kulturinstitution är det armlängds avstånd som gäller mellan politiker och kulturarbetare. Så har till exempel inte vare sig vår politiskt valda styrelse, eller någon politiker, i kommunal eller regional ställning, någonsin utövat någon som helst påtryckning på teatern och det arbete vi gör här.
Skulle så ha skett hade jag inte bara protesterat utan varit beredd att avgå för att understryka vikten av att konsten alltid ska stå helt fri från politisk inblandning.
Inte heller i pjäsen i sig har det funnits något som helst ”politiskt” som legat till grund för mitt beslut.
Som konstnärlig ledare ingår i min roll att ibland välja pjäser som inte kommer att falla alla i smaken. Det är en roll jag inte räds.
För att det ska vara absolut tydligt att det inte är något ”politiskt” i innehållet som legat till grund för nedläggningen inrättar vi nu en ”läshörna” på teatern där vem som helst kan läsa pjäsen för att själv bilda sig en uppfattning.
Så till ekonomin. Föreställningen Röst har hittills kostat cirka 530 000 kronor. Därtill tillkommer ytterligare några utgifter som inte kan återkallas, medan andra uteblir till följd av nedläggningen.
Eftersom vi inte reser ut på turné sparas cirka 281 000 kronor i resor, hotell och traktamenten. Nedläggningens beräknade merkostnader kommer att täckas av att vi på teatern under våren och sommaren haft flera framgångar och därmed kan redovisa ett gott ekonomiskt resultat.
Den allra största förlusten är dock att vi inte kunnat ge ungdomarna en föreställning. På teatern är vi alltid medvetna om att de pengar vi har är oss till låns och vi gör allt för att de ska förvaltas väl.
Även om det är första gången Västerbottensteatern lagt ned en föreställning på 37 år, så är det fortfarande en gång för mycket, och det finns all anledning för mig att vara självkritisk.
Jag kommer därför att tillsammans med personalen se över arbetsprocesser och rutiner så att det här i största möjliga mån aldrig kan hända igen – och jag beklagar också att det har hänt.
Att beslutet nu blivit politik är mer än beklagligt. Självklart ska en teater kunna svara på allmänhetens frågor om en nedlagd föreställning, och självklart ska en politiker kunna ställa frågor om använda skattemedel på en offentlig institution.
Men ett telefonsamtal till mig, eller till den partikamrat som sitter i teaterns styrelse, hade kanske varit en bättre utväg än en interpellation.
Jag talade i början om att det i min arbetsuppgift ingår att ta hand om teaterns personal, något som fått stå tillbaka den senaste veckan. Nu vill jag återgå till just det och förberedelserna för vår kommande premiär – Danslektionen.
Slutligen till dig som aldrig har varit hos oss, men ändå tagit dig tiden att läsa denna artikel. Vårt enda syfte är att ge dig som skelleftebo, eller västerbottning, bra teaterupplevelser. Kom därför gärna och se vad det är vi gör. Jag tror du kommer bli glatt överraskad.
Fransesca Quartey
konstnärlig ledare och vd på Västerbottensteatern
Att skicka ut denna föreställning till en ung publik hade därför varit helt oansvarigt och skadat teaterns rykte.
