Sitter uppgiven och undrar: Hur blev det så här?
Och jag är inte ensam. Många kollegor inom äldreomsorgen uttrycker dagligen samma sak.
Hur hamnade vi i det här tillståndet av maktlöshet och frustration?
När tappade arbetsgivaren respekten för oss undersköterskor i äldreomsorgen? När började de enbart se oss som en kostnad, en dyr massa som borde kunna jobba smartare, mer effektivt och ständigt snabbare?
Jakten på minuter blir viktigare än innehållet i insatserna, att lindra och hjälpa. Trots att det är människor vi arbetar med – gamla, sjuka, funktionsnedsatta och dementa.
Undersköterskans viktigaste roll borde inte vara att tidsregistrera varje besök så att tiden ska stämma mot den tid som brukaren har fått beviljad. Jobbet borde väl i stället gå ut på att ge omsorg och trygghet? Att göra skillnad i den vardag som våra brukare omöjligt klarar av att sköta själva.
Vi som arbetar i äldreomsorgen gör vårt bästa för att räcka till. För brukarnas skull. Trots att arbetsmiljö och villkor bitvis är omänskliga.
För att politikerna ska spara en slant är bemanningen alltid otillräcklig. För personalen innebär det förutom ständig stress även delade turer, alltså flera obetalda håltimmar mitt i arbetsdagen, vardag som helgdag. Att arbeta två helger av fem är ett tvång, men eftersom vi inte alltid arbetar hela helger kan det resultera i att vi i stället arbetar delar av alla helger. Det är som att aldrig vara ledig.
Då blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att kombinera arbete i äldreomsorgen med ett privatliv. Ännu värre har det blivit sedan vi berikades med en schemamodell som innebär att livet framlevs i perioder om fyra till sex veckor. Längre än så har du ingen aning om hur det ser ut.
Nattpatrullerna är numera ofta ensamarbetande, hela nätter. Enda säkerheten är tekniken – tryck på en knapp var trettionde minut för att kollegorna ska veta att du är vid liv. Oavsett var du befinner dig eller vilken insats du är upptagen med.
Ingen kan tycka det är konstigt att sjuktalen är höga. Det som däremot är konstigt är att arbetsgivaren inte tycks bry sig om det, utan i stället kommer ständigt nya besparingskrav. Vi ska springa ännu fortare. Vi betalar för besparingarna med vår hälsa.
Märkliga scheman och anställningsvillkor, arbetsmiljöbrister och vilseledande information. Våra fackliga förtroendevalda arbetar hårt med att försöka bringa reda i det. Jag vill inte påstå att arbetsgivaren bryter mot lagar och avtal – men de balanserar farligt nära kanten, upplever jag.
Äldreomsorgen behöver mer resurser. Så enkelt är det. Det behövs pengar för att anställa fler. Det är upp till er, styrande politiker, att skaffa fram dem. Det är bråttom.
Något måste göras. Vi som arbetar i äldreomsorgen ser att den är på väg att falla ihop som ett korthus.
Margaretha Hofverberg
vice ordförande i äldreomsorgsklubben Kommunal
Jakten på minuter blir viktigare än innehållet i insatserna, att lindra och hjälpa. Trots att det är människor vi arbetar med.