Olika liv. ”Hemma hos pappa kunde vi ha middagsgäster, det var jättekul”, säger Erik.
Liksom med reportaget igår fortsätter vi med anonymiteten. Nina har två barn som precis håller på att bli vuxna, vi kallar dem Erik och Sara. De berättar om de obefintliga matvanorna. Visst - Nina såg till att barnen åt – men inte var det organiserade måltider som frukost, lunch och middag. Nina åt sällan med barnen, ofta skyllde hon på att hon ätit just före.
– Det var en tid då vi ofta åt mat i soffan, säger Sara.
Frukost åt de aldrig. Lunch blev det i skolan. Middag hos mamma kunde bli nudlar, panpizza och coca cola. När de bodde hos pappa blev det mer husmanskost, men ingen frukost eftersom han åkte tidigare på jobbet och barnen ändå inte hade vana av det.
– Fast hemma hos pappa kunde vi ha middagsgäster, det var jättekul. Det var aldrig aktuellt hos mamma, säger Erik.
Hur är hon som mamma?
– Hon är jättebra – till en viss gräns. Hon har aldrig varit särskilt ansvarig som mamma, aldrig varit helt vuxen, säger Erik.
– Hon är full av kärlek och kan visa kärlek. Men pappa har fått stå för ansvar och uppfostran. Mamma har mer varit som en syster. Ibland har jag till och med varit som en mamma för henne, säger Sara.
– Sådana gånger blir jag less. Jag vill ha en förälder, någon som sätter gränser och är vuxen. Inte någon som är som ett syskon, säger Erik.
Hur har er egen relation till mat blivit?
– För mig har det alltid funnits vissa tankar kring det här med mat. Men det har aldrig blivit sjukligt, säger Sara.
– Jag har inga problem med att äta. Men jag har ingen aning om vad man äter, och när. Jag äter bara för att jag vet att jag ska äta, säger Erik.
Numera bor de inte hemma hos mamma. Det är skönt att få lite distans. Men jobbigt att oroa sig.
– Jag är ofta tillbakadragen. Jag vill vara med henne, men inte få mer av det dåliga. Jag får mycket skuldkänslor över hennes ångest – att man inte finns där nog mycket, säger Erik och Sara håller med:
– Ja, man mår dåligt över det. Men jag vill ändå veta – så man kan hjälpa. Det känns som om man inte kan flytta härifrån för då har hon ju ingenting som ... Om hon tycker illa om livet nu ...
Sara tycker att hon blir påtvingad ett för stort ansvar av vården som anhörig.
– Det är ju en sjuk människa. De bara säger ”vi låter henne ta alla beslut själv”. Men det är ju inte en vettig människa, säger Sara.
Vad tycker du om den vård hon får?
– Det är fruktansvärt. De löser inga problem. Det är typ ett hotell. De ska äta, men får ingen samtalstid, ingen psykolog. Varför ha en psykavdelning utan psykologer? Det är en sjukdom som man kan bli frisk ifrån, men de verkar inte fatta det, säger Sara och fortsätter:
– Det kommer aldrig att bli någon förändring förrän hon får hjälp på riktigt – med det psykiska och hennes skeva syn på sig själv.
Vad är egentligen en normal portion? Kolla in Fredrik Pauluns svar här.
Annorlunda matvanor. Middag hos mamma kunde bli nudlar, panpizza och coca cola, berättar de båda barnen.