Det har snart gått 40 år sedan den ryska oljetankern Tsesis gick på grund i Södertäljeviken.
En olycka som hade kunnat undvikas. Sjöfartsverket hade nämligen missat att sätta ut ett grund på sjökortet. Men när kartografen Anders Ahlmark påpekade det blev det ingen medalj för nit och redlighet i rikets tjänst. I stället blev det förflyttning till fyren Ölands södra grund. Han blev ”Fången på fyren”. Efter många år i karantän slutade han på verket.
Vi behöver prata om tystnaden, om den tystnad som breder ut sig. Om den farliga tystnaden.
”Därför gör nu Norran, Västerbottens-Kuriren, Folkbladet, SVT Nyheter Västerbotten och SR Västerbotten gemensam sak. I ett unikt samarbete belyser och granskar vi tystnaden inom kommun, landsting och stat”. Det skriver bland andra Norrans chefredaktör Marcus Melinder i en debattartikel i Norran (2/9 2019).
Mycket har hänt sedan Anders Ahlmark placerades i Sjöfartsverkets metaforiska frysbox. Med tiden har han fått många efterföljare, personer som berättat om missförhållanden. Mest känd har nog undersköterskan Sarah Wägnert blivit. Det var hon som slog larm om vanvård på ett äldreboende. Vid varje Lex Sarah-anmälning borde hon hedras med en tacksamhetens tanke.
På betydligt närmare håll, både i rum och i tid räknat, finns Andreas Lundin i Malå. Det var han som förra sommaren slog larm om tveksamheter kring kommunens tankkortsanvändning. När hans provanställning som fritidschef var över, var också tiden i Malå kommunhus över. Själv anser han att det var priset han fick betala för sin frispråkighet.
Äldre och skattepengar som vanvårdas. Tysta medarbetare kan vara farliga för en verksamhet, särskilt inom vård och omsorg. Med tysta medarbetare kan också höga politiker och tjänstemän åka på dyra (och onödiga) mässor, äta gott och dricka gott på skattebetalarnas bekostnad eller tanka den egna bilen full när man ändå är på macken för att tanka kommunens.
Ingen ska känna sig nämnd, ingen glömd.
På senare år har någonting hänt. Generellt sett har medarbetarna blivit tystare, många vill inte så gärna prata med oss journalister. Och de som pratar vill ofta göra det anonymt. Höga chefer ger sig ogenerat ut på jakt efter källor. Trots att det är ett grundlagsbrott om någon inom en myndighet eller annat allmänt organ aktivt försöker ta reda på en källas identitet.
Politikerna i Skellefteå är på intet sätt omedvetna om den här problematiken. Frågan har ett par gånger varit uppe i kommunfullmäktige. Oppositionen: ”Kan våra (kommunens) medarbetare tala med pressen (oftast Norran) utan att riskera repressalier?” Socialdemokraterna (som frågan är ställd till): ”Vi känner inte igen oss i att det skulle finnas en tystnadskultur inom kommunen. Medarbetare ska uppmuntras att tala med media, ingen ska känna rädsla för hämnd och straff.” Inte ordagrannt, men på ett ungefär så låter det i debatten. Varje gång.
Tystnaden måste brytas, vi måste tala om den. I allvarstyngda ordalag. Alternativet är arbetsplatser där brister i arbetsmiljön inte hörs, där oegentligheter lätt kan sopas under mattan. Någonting som kan bli fatalt i slutändan. Med andra ord: tysta arbetsplatser är farliga arbetsplatser.
Det här är någonting som kommuner och regioner över hela Sverige måste ta itu med: initiera samtal om innebörden av meddelarfrihet och meddelarskydd, och uppmuntra de anställda att tala om sådant som de anser behöver rättas till i organisationen. Enkla åtgärder som bara har vinnare: arbetsgivare, arbetstagare och allmänhet.