Inför det brittiska parlamentsvalet för två år sedan ordnade Sky News och Channel 4 en offentlig utfrågning av de två premiärministerkandidaterna David Cameron och Ed Miliband.
Under tjugo minuter grillades de av den profilerade journalisten Jeremy Paxman, för att därefter ta sig an frågor från publiken i studion.
Ett inte helt ovanligt upplägg för en studiodebatt, men om man tittar närmare på vilka frågor som ställdes framträder en intressant bild.
Huvuddelen av de frågor som ställdes till kandidaterna av den professionelle journalisten rörde antingen det förflutna eller den omedelbara samtiden. Frågorna från publiken däremot var betydligt mer framtidsinriktade. Faktiskt över hälften av publikfrågorna fokuserade på hur de båda kandidaterna skulle ta sig an Storbritanniens framtid, snarare än att fokusera på brutna vallöften och vad kandidaterna hade sagt i andra intervjuer.
Frågornas fokus skilde sig alltså markant åt beroende på om det var journalisten eller någon ur publiken som ställde dem.
Tidigare den här veckan deltog jag i en konferens i danska Ålborg med namnet ”The future of publicism”. En av programpunkterna var journalisten Cathrine Gyldensted som bland annat redogjorde för just den här undersökningenav den brittiska TV-debatten.
Hon är också skaparen av begreppet ”constructive journalism”, vilket är ett växande fält inom journalistiken och som bygger på att större fokus läggs på lösningsorienterad journalistik, snarare än negativa och konfliktbaserade nyheter.
Cathrine Gyldensted menar att journalisterna måste gå från att vara ”mirrors”, det vill säga speglare av verkligheten, till att bli ”movers”, sådana som är med och formar och utvecklar det samhälle vi alla lever i.
Genom att ge mer kontext och bakgrund, och genom att även rapportera positiva nyheter ska människor ges en mer sammansatt bild av hur världen faktiskt ser ut.
Även den New York-baserade medieforskaren Mitchell Stephens var under konferensen i Danmark inne på liknande spår när han talade om vad han kallade för ”wisdom journalism”. Återigen en syn på journalisten som en aktör, snarare än en passiv förmedlare.
Om en nyhet bäst berättas genom en personligt hållen krönika istället för genom en traditionell nyhetsartikel, ska den också berättas på det viset. Det handlar om att genom analys och kunskap ge läsarna en tolkning av det samhälle vi alla betraktar.
Det finns mycket positivt och intressant att ta med sig från både Gyldensted och Stephens. Om inte annat när landets redaktioner nu förbereder sig för att bevaka en valrörelse.
Det handlar om att genom analys och kunskap ge läsarna en tolkning av det samhälle vi alla betraktar.