Fem månader senare. Emelie Eriksson och barnen Lovisa och Linn hemma på Trappgatan. De är en av 84 familjer i Skelleftetrakten som drabbades av inbrott förra året. Foto: Jeanette Lövgren.
På söndag är det den internationella brottsofferdagen. Då uppmärksammas brottsoffer runt om i världen.
Hemma i huset på Trappgatan i Byske leker och busar döttrarna Linn och Lovisa, hunden Ville vill också vara med och är försiktigt nyfiken på varje gäst.
Sista helgen i september i fjol hade Emelie Eriksson och sambon Joel Lundmark besök av helt andra gäster.
Objudna, ovälkomna – och sådana som sätter djupa spår hos de som drabbades av besöket.
Den grova stölden på Trappgatan vara bara en av flera inbrott som inträffade i Byske den gångna hösten.
Byske drabbades hårt
Sammanlagt 84 inbrott och inbrottsförsök anmäldes hos polisen i Skellefteå 2014 – och 52 inträffade under tre höstmånader.
Några av inbrotten i Byske har klarats upp i och med att två män dömdes vid Skellefteå tingsrätt för häleri. Men själva inbrotten gick inte att koppla samman med männen.
Men för Emelie Eriksson och de allra flesta inbrottsoffren förblir brottet ouppklarat.
Kom hem på söndagen...
– Jag misstänker ju förstås att det är samma personer som var hem till oss. Det känns äckligt att tänka på att de varit här inne och roat runt bland alla våra saker.
Hon och sambon Joel kom hem på söndagen efter en Stockholmsresa.
– När jag kom in i hallen såg jag fotspår. Först tänkte jag att svärmor och döttrarna varit hemma utan att ta av sig skorna, minns Emelie.
”Minns att jag skrek”
Sekunderna senare, när hon tittar sig omkring i huset, kommer chocken: allting är genomsökt, sängkläderna ligger upp och ner, alla lådor utdragna.
– Jag minns att jag bara skrek, sådan var chocken. Vi ringde direkt till polisen, samma dag gjordes en teknisk undersökning. Ett par fotspår säkrades, däremot hittade polisen inga fingeravtryck, berättar Emelie.
Orkade ni sova i huset redan samma natt?
– Ja, det gjorde vi. Men jag tokstädade huset, jag ville få bort känslan av att främmande händer varit överallt och letat bland våra privata saker.
– Vi hade ju tur, det försvann bara ett biligt smycke. Men det är känslan som är värst, att något varit hemma hos oss och sökt igenom hela huset. Det är den största kränkningen för oss som brottsoffer, fortsätter Emilie
Hur har det påverkat dig och din familj att utsättas för ett allvarligt brott?
– Det var förstås värst om början, men jag känner fortfarande av oron om man exempelvis ska åka bort. Vi tänder fler lampor nu, och vi tittar på ett lämpligt larm.
Vilken hjälp har ni fått som brottsoffer?
– Polisen berättade om olika rättigheter man har som brottsoffer. Men vi valde att inte utnyttja den möjligheten, svarar Emelie.
Barnen fortsätter att leka runt köksbordet, hunden Ville är fortfarande försiktigt nyfiken.
Finns det något annat att säga så här fem månader senare?
– Ingen kom ju till skada, och vi var inte hemma när det skedde. Det är ju en tröst, svarar Emelie.
Jag tokstädade huset, jag ville få bort känslan av att främmande händer varit överallt och letat bland våra privata saker.
