När jag nyligen fylldeår fick jag boken ”Norrland: essäer & reportage”, skriven av journalisten Po Tidholm. Genom drygt 400 sidor tas man igenom berättelser om skogen, historien, hopplösheten, stoltheten, hamburgerkedjan Max, rockabillyn, samiska jeans och mässor i hopp om att locka holländare till kommuner som Lycksele. Det finns något för de flesta att känna igen.
Tidigt i boken beskrivs kuststräckan norrut bland annat med orden ”ungefär en gång i timmen händer det något, utom mellan Umeå och Skellefteå där man alltid drabbas av en känsla av skräck över att tiden kanske stannat eller vägen dragits om och man reser mot ingenstans.”
Den sträckan är karaktärsdanande, sa en bekant från Sundsvallstrakten retsamt ”uppmuntrande” när jag redan i samband med min flytt hit klagade den sista biten. En ytterligare sak att känna igen är bandyns betydelse i Edsbyn i Hälsingland, som påminner om hockeyns roll här.
Så vad är Norrland?En oändlig hembygd där alla är grannar i missmodet, skriver Tidholm. Kommunalråd som vill sätta sin ort ”på kartan” ger han inte mycket för, de som tror att jobben och pengarna kommer om man bara ”fixar ett OS eller tror så mycket man orkar”. Och visst finns det kommuner där drömmarna har skenat iväg.
Tidholms möten med människor, och beskrivningar av olika platser, är bokens starka sida. När han däremot kommer in på politik blir det bitvis tröttsamt förutsägbart. Liberaler begriper inte att människor har andra behov än tillväxt, tycks Tidholm tro, och ”nyliberala” Centerpartiet är han emot, förstås – även om han senare medger att det är ett C-förslag att delar av vinsten från vattenkraften ska gå tillbaka till produktionsregionen.
Musikern Matti Alkberg i Luleå, med åsikter åt vänster, beskrivs som intelligent och cool, medan Tove Lifvendahl, tidigare ordförande för Moderata ungdomsförbundet och uppvuxen i Arbrå, ses som oförstående, principfast och, även hon, nyliberal. När Lifvendahl berättar att hon kände sig instängd i bruksmentaliteten - på grund av bristen på frihet och tolerans – plockas tråden inte upp; Tidholm är upptagen med att se Norrlands problem ur sin givna politiska vinkel.
Men det är ändå inte hela världen, för snart slukas man upp av nästa möte och plats i boken. Som när två killar på pizzeria Milano i Jokkmokk säger saker som ”De där politikerna är för fan inte klok. Va fan ska vi ha körkort för att köra skoter för?” och ”Fattar dom någonting i Stockholm?” Avståndet till makten är kanske det som tydligast förenar denna oändliga hembygd, som Tidholm gör ett gott försök att skildra.
