Överraskning. Janne Lindholm var ovetande om att han hade en missbildning i hjärta. Foto: Leif Andersson.
Det var för två år sedan som Janne Lindholm började känna att något var fel. Efter ett aktivt liv som elitidrottare sköt blodtrycket i höjden. Han tvingades äta blodtryckssänkande medicin och tappade orken.
– Jag har sett i journaler att de har noterat ett blåsljud tidigare, men jag hade inte fäst mig vid det. För nio år sedan fick jag veta att jag hade ett lätt aortaläckage från klaffen. Man skulle hålla koll på det, men det blev ingen uppföljning, säger han.
Läs också: Krönika: Smakar det så kostar det – hur mycket är vi beredda att betala för ny vård?
Han åkte och fjällvandrade men märkte att han helt tappat orken. Efter besök hos en hälsocentral skickades han till akuten. Där undersöktes han med ultraljud och läkarna kunde konstatera att hans aorta var 43 millimeter bred jämfört med normala 30 millimeter.
Han fick order om att ta det lugnt, men efter ett par månader hade aortan vuxit till 49 millimeter. Det fanns risk att den skulle brista.
– De misstänkte att jag hade en missbildad hjärtklaff, en bicuspid klaff som det heter, säger han.
Istället för tre segel på klaffen hade han bara två, ett fel som även är ärftligt.
Men du var elitidrottsman – hur var det möjligt att det inte märktes tidigare?
– Hjärtat orkar att kompensera det ett tag, säger han.
Han pratade med Fredrik Holmner vid NUS och fick veta att han måste opereras.
Vad tänkte du före operationen?
– Det är klart jag funderade. Det finns de som inte klarar sig men jag tänkte att jag ändå hade ett gott läge med ett hjärta som var friskt förutom klaffen. Sedan min tidigare karriär är jag van vid lasarett. Jag tror jag har psyke att klara det bra, säger han
Operationen i januari för nästan två år sedan sammanfattar han som bra, men lite dramatisk. Det var en öppen operation då bröstbenet öppnades.
– Jag skulle vara färdigopererad vid lunchtid, men det blev läckage där man satte fast en ny bit aorta. De fick öppna upp tre gånger innan det blev bra, säger han.
Janne fick inte bara en ny mekanisk klaff. Eftersom aortan var förstorad måste åtta centimeter av den bytas ut. Istället fick han en ny av gore tex.
– Till slut fick de ta till något tätningsmedel för att få det att sluta blöda. Det hela var nog mest dramatiskt för mina anhöriga. Jag sov från halv åtta på morgonen till halv ett på natten, säger han.
Därefter följde fem dagar på NUS i Umeå och ett dygn på Skellefteå lasarett innan han fick åka hem. Han var rejält mörbultad.
– Jag kunde inte snyta mig på några veckor. Men snart började jag gå kortare promenader, säger han.
Hjärtat fungerade desto bättre. Helt sjukskriven var han i två månader och efter tre jobbade han heltid.
– Jag kunde sluta med blodtryckssänkande medicin, men jag måste äta blodförtunnande medicin, säger han.
Anledningen är att mekaniska klaffar kan öka risken för blodpropp.
Klaffen tickar fint – han hör den när han ska sova, det gör även hans fru ibland.
– Jag störs inte. Jag vet att jag lever när den tickar.
Jag kunde sluta med blodtryckssänkande medicin.
