Maskiner som skannar av kroppen för att se olika sjukdomar och samtidigt även lagar den. Nya hjärtklaffar som opereras in och tarmar som tas bort med lokalbedövning och robotstyrd kirurgi. Kanske medan man själv ligger och ser en film.
Eller så lyckas man rädda en människa som i princip är död genom att en maskin tar över alla funktioner i kroppen – andning, hjärtslag, kroppsliga substanser – när den inte själv orkar. Och fixar problemet under tiden, byter delar eller opererar.
Man ska inte trivialisera komplexiteten i den avancerade sjukhusvården – men som lekman får man en känsla av att vi snart närmar oss sådan Star trek-liknande vård, när man förkovrar sig i all ny teknik som finns.
Att komma in på en neonatalavdelning liknar redan nu en rymdfantasi, bortsett från att de enhetligt färgade overallerna saknas på personalen vid kommandobryggan.
Det ger en annan bild av vad som pågår i vården än de eviga nedskärningarna och besparingarna.
Men smakar det så kostar det. De mest avancerade nya behandlingarna är också resurskrävande och dyra. Investeringarna i medicinsk utrustning och IT i landstinget 1999–2014 ligger på 60–192 miljoner kronor per år. Det gör också att de som tar beslut om behandlingar kan hamna i etiska dilemman. Är det värt prislappen att behandla en mycket sjuk eller gammal person? Hur lång förväntad livslängd och livskvalitet kan personen väntas ha med behandlingen? I takt med att teknik och behandlingar utvecklas kommer de allt oftare att ställas inför dessa frågor.
En läkare som jag har pratat med tycker debatten får för lite uppmärksamhet i media.
Jag hoppas att den här artikelserien om ny teknik både ska väcka förundran men också tankar kring frågeställningen: Hur mycket är vi beredda att betala för vården?