Ni som hängt med sedan tidigare vet vad det handlar om. Jag och brorsan slöt vid millennieskiftet en tyst överenskommelse om att ge varandra riktigt bedrövliga och meningslösa klappar till jul och sedan dess har de radats upp. Visst, han har fått sin beskärda del av hutlöst kassa klappar. Men aldrig har jag lyckats nå den nivå av ansträngning som brorsan lägger på sina ”gåvor”.
Som kattsanden 2011. Vi firade jul hos brorsan och hans familj i Göteborg. Jag fick sex kilo kattsand av honom. Trots att jag saknar katt. Jag gömde skräpet i hans badrumsskåp för att slippa ta med det hem. Men på något vänster lyckades han hitta kattsanden, smög ner den i min väska och uppmärksammade mig på sin kupp först när jag landat på hemmaplan.
Läs också: Daniel Eriksson listar: Här är de fem sämsta julklapparna jag fått av min brorsa
I år var han uppe och nafsade på den nivån igen. Han var, till och med för att vara honom, ovanligt eggad när det var dags att öppna julklapparna.
– Vänta, beordrade han när han överlämnade paketet och fortsatte sedan:
– Innan du öppnar det ska vi se på den här filmen.
Brorsan kopplade upp datorn mot teven och klickade igång en film. Där syntes brorsan kliva in på Sjöfartsmuseet i Göteborg och sno en fisk (inte på riktigt såklart). Väl hemma igen spelade brorsan spel, drack öl, dansade tryckare, spelade gitarr och talade förtroligt med fisken. Allt verkade så fantastiskt. Tills brorsan mitt i matlagningen, i ett oaktsamt ögonblick, råkade hälla ner fisken i en gryta med kokande vatten. Brorsan skrek förskräckt och försökte återuppliva den medvetslösa fisken. Men utan resultat.
Därefter kom det på skärmen en text som uppmanade mig att öppna paketet (se hela filmen längst ner i artikeln, missa inte eftertexterna). Mycket skeptiskt, som alltid när jag öppnar brorsans julklappar, så gjorde jag som jag blivit tillsagd. Och när jag hade rivit av papperet, så stirrade jag rakt in i en pirayas mun, innehållande en massa vassa och små tänder. Reflexmässigt ryggade jag tillbaka. Extremt obehagligt!
Det visade sig att brorsan på en köp- och säljsajt på nätet kommit över en brasiliansk, uppstoppad piraya (som inte är utrotningshotad).
Fullkomligt värdelöst. Eller?
– Jag betalde drygt 400 kronor för den där. Inklusive frakt, sa brorsan med stolthet i rösten, som att han hade gjort ett kap.
Läs också: Ny usel julklapp – här är vad Daniel Eriksson fick av sin brorsa förra julen
Han berättade vidare att pirayan inte var den första fisken som han hade budat på. Han hade bestämt sig för att min julklapp skulle bli en uppstoppad fisk och fick uppenbarligen tunnelseende efter det. För bara dagar innan han kom över innehållet i min julklapp, så hade han förlorat en budgivning på en annan uppstoppad fisk.
– Jag fick lägga mig när budet var uppe på 740 kronor, sa han.
740 kronor?
Ni börjar förstå hur långt den här mannen är redo att gå för att hitta en usel julklapp åt sin bror.
Man skulle kunna tro att den förlorade budgivningen skulle dämpa hans entusiasm. Eller åtminstone få honom att inse hur rubbat det är att lägga hundratals kronor på en uppstoppad fisk, för att ge bort till en person som inte samlar på dessa. Men icket. Brorsan letade reda på ett objekt vars budgivning hade deadline klockan 08.00 en söndagsmorgon.
– Alla andra uppstoppade fiskar hade 20.30 som stopptid och då var det många som var inne och budade i sista stund. Ingen är ju uppe klockan åtta på en söndagsmorgon, så jag siktade in mig på den, konstaterade han muntert.
Här trodde jag att galenskaperna tog slut. Nej då.
Brorsan tyckte inte att fisken såg tillräckligt ilsken ut. Trots alla vassa tänder och den aggressiva, röda magen. Så han gick till leksaksaffären och köpte dockögon. Sedan pillade han ut fiskens ”originalögon” och ersatte dem med dockögonen.
– De kallas säkerhetsögon, poängterade han.
Men brorsan var fortfarande inte riktigt nöjd med resultatet. Därför gick han tillbaka till affären och köpte ett par andra säkerhetsögon som han tryckte dit på fisken. Och äntligen. Till sist uppnådde han perfektion. Fisken såg nu så där riktigt jädra uppretad ut. Som om någon hade petat på den med en pinne i 5,5 timme och kallat en av hans nära släktingar för något väldigt elakt.
Hade han bara gett mig en uppstoppad fisk i julklapp, så hade det inte varit lika roligt/skrämmande/sjukt/vansinnigt/galet (välj valfritt alternativ). Det är alltid berättelsen – ansträngningen – som är det förbluffande med brorsans gåvor. Han saknar spärr när det gäller denna tradition.
– I år är det sista gången som det blir på den här nivån, konstaterade han och berättade att hans fru tyckte likadant. Det var nämligen hon som hade fått stå bakom kameran när de skapade filmen, som han visade upp innan jag öppnade julklappen.
Jag tror honom inte. Min tes är att det redan nu, utan att han kanske själv vet om det, i hans mycket spännande hjärna startat en process, som funderar ut hur han ska lyckas bräcka årets gåva. Och så kattsanden från 2011 såklart. Jag bävar inför vad som komma skall.
God jul och gott nytt år!