"...men mig veterligen är det ingen generation eller tidigare varelse som lyckats påverka det här." Så sade Sverigedemokraternas Tony Rönnqvist under debatten kring Skellefteå kommuns klimat- och miljöprogram tisdagen den 27 februari. Med det satte han fingret på den tveksamhet som norranläsare säkert kan känna. Många håller nog med om att klimatförändringarna behöver bromsas och att den biologiska mångfalden ska skyddas. Men i praktiken känns allt osäkert. Hur ska man veta om miljöpolitiska åtgärder har betydelse, och hur stor del av miljöansvaret ska vi som bor just här ta? Hur mycket ska vi offra oss?
De frågorna låg mellan raderna under hela debatten. Från vänster kom åsikter om att Skellefteå borde gå längre än de förslag som låg på bordet. Både V och MP krävde att kommunen skulle införa en regel om att inte kalhugga skog som ägs av kommunen eller deras bolag. Från höger framfördes kritik mot att miljöplanen fokuserade på fel saker. Moderaterna efterlyste kärnkraft, Liberalerna kritiserade att planen gör livet krångligt för bilister och Kristdemokraterna undrade vad alla miljöåtgärder egentligen kommer kosta?
Linnea Öhman (Mp) och Micaela Löwenhöök (M) var två mycket aktiva debattörer, särskilt i diskussionen om skogsbruk. Debatten mellan dem blev intressant eftersom de erkände gemensamma kunskapsargument, men värderade dem olika, och på grund av det kom till skilda slutsatser. Löwenhöök (M) drev linjen att kommunen inte ska slå fast en principiell form för skogsbruket på kommunal mark. Hon menade att kunskaperna just nu utökas om var och när hyggesfritt skogsbruk är det bästa och att det gäller att använda rätt metod på rätt plats. Öhman (MP) menade att kommunen kan kliva fram som föregångare kring hyggesfritt skogsbruk just på grund av att det finns alltmer kunskap om hur det ska göras på rätt sätt. Omröstningen slutade med att Löwenhööks (M) linje vann i just denna del eftersom den också stöddes av den socialdemokratiska majoriteten.
Det visade sig vara Socialdemokraterna som sammantaget var bäst på att hitta en konstruktiv balans i de avvägningar som måste göras kring miljöfrågorna. Deras företrädare lyfte gång på gång att klimat- och miljöplanen handlar om att sätta upp en riktning för kommunala arbetssätt och ge kommuninvånare ökade möjligheter att göra kloka miljöval. Det blir inte svårare att köra bil bara för att cyklister, fotgängare och busstrafikanter får det lättare. Så var den vinnande logiken. Partiet ska ha ett minus för att de inte är beredda att anta en plan för kärnkraft i kommunen. Som jag tidigare skrivit kan vi i framtiden komma i ett läge där vi som bor norranområdet förbrukar mer el än vad som produceras i regionen. Det är vårt gemensamma ansvar att hitta lösningar på det dilemmat. Nationellt är kärnkraft ett måste och regionalt ett framtida kanske. Det är bara onödigt att inte ta med den möjligheten i en kommunal klimat- och miljöplan.
Sämst på att hitta en bra balans i frågorna var dock Sverigedemokraterna. Efter att fullmäktigeledamoten Boström (SD) hyggligt insiktsfullt hade satt ord på mångas osäkerhet kring miljöpolitiken, kastade han loss från allt sunt förnuft och utbrast, angående klimatet, att "forskare får säga vad fan de vill". SD kommer alltså inte agera utifrån kunskap när de söker svar på svåra politiska frågor. Vi ska vara glada för att det finns många andra partier som faktiskt försöker göra det.
Rättelse: I en tidigare version av texten uppgavs ett felaktigt efternamn. Rätt ska vara Tony Rönnqvist (SD)