Armbanden … På Carinas handled, bredvid fuck cancer, sitter ett armband med den latinska texten ”Kärleken övervinner allt”. Det fick hon av sambon på sin födelsedag i augusti.
Hon möter upp utanför stugan i Harrbäcksand. Den beige byggnaden är omgiven av en gammaldags gärdesgård. Stugtomten är smockfull med lingonris och bären med sin karakteristiska knallröda färg kikar upp ur riset här och där.
– Se så mycket lingon vi har på tomten, de här ska jag plocka, säger Carina, gör en vid gest med ena armen och ler brett.
Jag nickar instämmande, ser mig för innan jag sätter ner fötterna för att undvika att krossa bären.
Carina Nilsson fick sin diagnos kronisk bröstcancer 2012. Det hon vill berätta är egentligen inte om smärtan, oron eller de otaliga behandlingar hon gått igenom, utan om vården. Den vård hon får på Skellefteå lasarett och onkologen vid Umeå universitetssjukhus (NUS) som för henne fungerar mycket bra.
– Ideligen läser jag i media om problem och fel som görs inom vården. Det är många negativa ingångar och visst, så är det väl, men jag tycker också det är viktigt att berätta historier om när det fungerar bra, säger hon.
Hennes många möten med vården började 1996. Carina var på Eddahallen och hade simmat.
– När jag stod i duschen och tvålade in mig kände jag som en hård ärta i vänster bröst. Det var bröstcancer.
Knölen togs bort och hon fick behandling, både i Skellefteå och på onkologen vid NUS. Barnen var fem respektive sex år gamla och hon hade nyligen blivit änka.
– Behandlingen gick bra och sedan visade kontrollerna ingenting fram till 1998. Då hade cancern kommit tillbaka.
Nya behandlingar följde, cancern gick att bota och hon blev friskförklarad. Sedan var det lugnt, ända fram tills för fyra år sedan då hon hade ett nytt återfall. Hon behandlades igen och läkarna fick än en gång bukt med sjukdomen.
– Men 2012 så fick jag diagnosen kronisk bröstcancer eftersom det finns metastaser som sitter i skelettet och i ena lungsäcken.
Under alla år med strålbehandlingar, cellgifter och undersökningar har hon haft samma läkare: överläkare Jonas Holm i Skellefteå och en kvinnlig onkolog vid Umeå universitetssjukhus.
– Jag känner full sympati och respekt för de som kanske inte fått det bemötande som jag får. Men för mig är det viktigt att lyfta fram Skellefteå lasarett, mina läkare och sköterskorna på avdelning 8 i Skellefteå. Jag är lyckligt lottad. För mig har de varit fantastiska och även bemötandet jag får.
Det händer att hon ifrågasätter behandlingar som föreslås, diskuterar detaljfrågor i medicinering med sin onkolog men hon säger att aldrig känt sig avfärdad eller besvärlig.
– Vi talar om det tillsammans och jag får alltid förklaringar. Det känns viktigt.
Redan 1996 genomgick hon strålbehandling, vilket fungerade väl. När hon fick ett återfall två år senare ville läkarna ge henne hormonbehandling, men hon nekade.
– Jag var ju bara 38 år och hade i så fall kommit in i klimakteriet och jag var inte beredd för det just då, eftersom jag var relativt ung, säger hon.
Läkarna respekterade hennes beslut.
– Beslutet baserade jag på deras noggranna förklaring kring biverkningar. Det är en sak som gör att jag är så nöjd med den vård jag får här i Västerbotten. Läkarna tar sig tid och ger hela bilden.
Hon nämner också en specifik detalj kring Jonas Holm.
– Hans sätt att bemöta mig är bra. Jag har lagt märke till att han alltid ser till att komma i ögonhöjd med mig när vi möts. Ibland sätter han sig på sängkanten, ibland ställer han sig på huk.
Hon får aldrig känslan av att läkaren tornar upp sig över henne som en symbolisk person som alltid vet bättre.
– Det gör han bra, utbrister hon.
Carina är sjukskriven och tar stark medicin mot smärtan. Diagnosen kronisk bröstcancer innebär också att hon kontrolleras var tredje månad.
– Inför kontrollerna är jag oerhört nervös. Det är en pärs varje gång men jag blir också oerhört glad efteråt eftersom det de senaste åren visat att det inte finns ytterligare spridning och att metastaserna faktiskt har minskat i storlek. Det känns tryggt med min onkolog, hon kan min historia och förmedlar ett lugn till mig inför varje återbesök.
Hon tystnar tvärt och tittar tankfullt ut över havet, där hon sitter uppkrupen med benen under sig i en fåtölj i stugans uterum.
– Skriv inte att det är synd om mig, för det är det inte. Jag får den bästa vård jag kan önska, trots att diagnosen jag har är kronisk. Jag känner sådan tacksamhet för personalens bemötande inom vården i västerbotten.
Skriv inte att det är synd om mig, för det är det inte. Jag får den bästa vård jag kan önska, trots att diagnosen jag har är kronisk.
Vacker natur. Stugan i Harrbäcksand är en plats där Carina tillbringar mycket tid.
Framtidstro. Carina Nilsson ser framåt, istället för bakåt. Foto: Karin Israelsson.