Åsa om följderna av männens hot och våld: ”De här kvinnorna lever i ett helvete”

Var tredje kvinna som söker hjälp och stöd vid Kvinnofrid i Skellefteå har gjort en polisanmälan vid det första brottstillfället. ”De här kvinnorna lever i ett helvete. En del våldsutsatta behöver själva förstå vad de har varit utsatta för innan de kan ta ställning till om de vill polisanmäla våldet eller inte”, säger Åsa Lööv Wesslund.

24 november 2018 08:01

Så här berättade Norran om Skelleftekvinnan Katarina i fredags:

Verksamheten vid Kvinnofrid är en del av ­Skellefteå kommuns individ- och familjeomsorg, startade hösten 2009 och drivs i nära samarbete med landstinget i Västerbotten och Guldstadens kvinnojour i Skellefteå. Det finns fyra kommunanställda samt en halvtidstjänst från landstinget.

– Tidigare hette vi Centrum för kvinnofrid, men numera heter vi kort och gott Kvinnofrid. Vår paraplyorganisation heter ”Centrum mot våld”, berättar Åsa Lööv Wesslund.

De har mellan 160 och 180 kvinnor varje år inom verksamheten, likaså ett 20-tal barn, ett antal våldsutsatta män samt att de också ger stöd till anhöriga.

Åsa Lööv Wesslund berättar att de kvinnor, som utsätts för hot och våld, många gånger drabbas av grovt våld.

– I vissa fall kan det vara starten, ett våldsamt fysisk angrepp som också kommer att prägla fortsättningen i relationen. Kvinnan blir så skrämd av den enskilda händelsen att hon därefter hela tiden blir på sin vakt och anpassar sig. Det kan handla om att det aldrig ska få uppstå diskussioner eller problem, att inte säga emot.

Även i Skellefteå finns det exempel på kvinnor som har tvingats flytta och skaffa ny identitet till följd av den hotfulla situation som uppstått och den rädsla som funnits.

– Men i ett normalt, jämställt och sunt fungerande förhållande ska man ju kunna säga ifrån, ha andra åsikter och även kunna bli arg på varandra utan att följden ska bli fysiskt eller psykiskt våld, tillägger Åsa Lööv Wesslund.

Ungefär var tredje kvinna som tar kontakt med Kvinnofrid har redan vid den första händelsen gjort en polisanmälan. För många andra blir det en längre process innan man orkar och vågar ta det steget.

Hur ser du på detta?

– I vårt behandlingsarbete är det är viktigt att finnas som stöd under denna process, att invänta den våldsutsattes beslut om hon vill eller inte vill polisanmäla. En del våldsutsatta behöver  förstå själva vad de har varit utsatta för innan de kan ta ställning till om de vill polisanmäla våldet eller inte, säger Åsa Lööv Wesslund.

Vad är det som gör att många kanske tvekar?

– Det kan handla om en rädsla för vad som ska hända sedan, tankar om inte bevisningen räcker och polisutredningen läggs ned – och framförallt: vad sker när mannen avtjänat sitt straff?

– Samtidigt är det en av våra uppgifter att lyfta fram att det aldrig är ditt fel som brottsoffer, att det är viktigt att polisanmäla för att få ett slut på brotten och att man inte ska fortsätta att skuldbelägga eller anpassa sig till följd av våld, hot och kränkningar som man utsätts för, tillägger Åsa Lööv Wesslund.

Hon ser ett ”konstant flöde” när det gäller utsatta kvinnor som söker sig till Kvinnofrid i Skellefteå. Förutom kvinnor bosatta inom Skellefteå kommun så hjälper man också ibland kvinnor från närliggande kommuner.

Vilka känslor kan ni få jobba med, vilka tankar har kvinnor om allt som de utsatts för?

– Det kan handa om hur de påverkats psykiskt av allt som hänt, hur man hela tiden tittar över axeln, att man kanske avstår från att vistas ute i den omfattning som man skulle vilja. Det kan finnas uppgivenhet, ilska och frustration över hur en enda person ”ska få förstöra livet för mig”. Det är några av känslorna och tankarna vi möter. De här kvinnorna lever i ett helvete.

– Alla nutidens tekniska möjligheter är också tyvärr till ondo, hur det går att ha kontroll över en person och ständigt skicka meddelanden. Många vågar inte stänga av sin telefon, då kan det uppstå misstankar att man inte kan svara eller att man inte är där man påstår sig vara, fortsätter Åsa Lööv Wesslund.

Hon understryker att hon inte kan kommentera enskilda fall som Norran berättat om, bland annat i går om ”Katarina” som utsattes för hot och våld i flera månader..

– Men det förekommer att antingen vi eller Guldstadens kvinnojour har stödpersoner på plats som under delar eller hela rättegången finns där för att stötta kvinnan som är målsägande. Flera har också egna nätverk som stöd, säger Åsa Lööv Wesslund.

Däremot kan hon lyfta fram generella åsikter och råd kring hur kvinnor kan komma bort från våld, hot och kränkningar.

Hur ska en utsatt kvinna tänka?

– Man ska tro på det man känner och på det som har hänt. Ibland kan man sakna kanske både självkänsla och självförtroende. Men att våga öppna sig för någon är viktigast av allt. Ta kontakt med folk som jobbar profess­ionellt med detta, eller börja med att tala med en god vän.

När det gäller mekanismer bakom våld och hot mot kvinnor finns den så kallade normaliseringsprocessen som en röd tråd, enligt Åsa:

– Ja, ofta kommer inte allt på en gång, först är man kär och kanske förlåtande över de första knytnävsslagen. Men våldet och hoten kommer smygande, och till sist är det en normal del av relationen.

Det är inte bara den enskilda kvinnan som drabbas. Många i närheten – inte minst barnen – påverkas när vardagen består av hot, våld och kränkningar. Barnen hör och ser mycket mer än man kan tro.

Risken finns att vissa kvinnor tar på sig delar av ansvaret, att man hittar på ursäkter för mannens våld.

– Kanske var du full eller trött. Eller att du ”slog tillbaka”. Men det är alltid den utövar våldet som är ansvarig, avslutar Åsa Lööv Wesslund.

HIT KAN DU VÄNDA DIG:

Polisen: 11414 (eller 112 om det är ett pågående brott).

Socialtjänsten i Skellefteå 0910-735000 eller i den kommun där du bor.

Guldstadens kvinnojour Skellefteå: 0910-15003.

Kvinnofrid Skellefteå: 020-616060.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Hans Berggren

Ämnen du kan följa