Passiviteten och likgiltigheten är mänsklighetens största fiende.
Det bodde mycken klokskap i överlevaren Emerich Roth. I förra veckan tystnade han för alltid, 97 år gammal.
Andra världskriget går mot sitt slut. Röda armén är på frammarsch. Siktet är inställt på Berlin.
Den 27 januari 1945 når man det nazistiska förintelselägret Auschwitz-Birkenau i nuvarande Polen.
Synen som mötte soldaterna går knappast i ord att beskriva. Kvar fanns 7 000 fångar, mestadels gamla och sjuka, döende. Resten, omkring 66 000 människor, hade av SS beordrats iväg på dödsmarscher längs vintriga vägar mot läger bakom fronten.
Om detta måste vi berätta …
Vi måste berätta om våldets värsta fasor, om hatets gränslösa grymheter. Vi måste föra kunskapen om Förintelsen vidare ”så att kommande generationer kan lära något av Förintelsen och inte bara om Förintelsen”, för att använda sig av Emerich Roths egna ord.
Och det var precis vad han själv gjorde. Han berättade, berättade och fortsatte att berätta. Oförtrutet förde han kunskapen om Förintelsen vidare. Tiotusentals svenska skolelever har mött honom genom åren. Ansikte mot ansikte.
Det sägs att han nästan alltid hade bråttom. Han ville hinna med att berätta om Förintelsen för så många som möjligt. Väl medveten om att överlevarnas skara snabbt minskade i antal.
Emerich Roth föddes den 28 augusti 1924 i dåvarande Tjeckoslovakien. När nazisterna tågade in i Sevlus tvingades stadens 3 000 judar att flytta till ett provisoriskt ghetto. För att sedan förflyttas för att ”arbeta en kortare tid i ett annat land”. Det var Auschwitz-Birkenau.
Men på något mirakulöst sätt överlevde Emerich Roth nazismens barbari i fem olika koncentrationsläger.
För att efter kriget hamna i Sverige. Han kom hit på 1950-talet. Var länge tyst om det han utsatts för. Men så började han berätta. Varför?
I en intervju i Dagens Nyheter 2011 förklarar han: ”Jag teg i 45 år om det jag varit med om. Men en dag när jag gick på Birger Jarlsgatan kom en grupp ungdomar marscherande på andra sidan, skanderade ”Sieg Heil” med lyfta armar. Det var en chock! Men det som var ännu värre var att ingen reagerade! Dags att bryta tystnaden.”
Vilket han också gjorde.
Han började berätta, och fortsatte att berätta.
Efter denna korta historiska odyssé skriver vi torsdagen den 27 januari 2022. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsen, det svenska namnet på nazisternas folkmord på omkring sex miljoner judar, men också fyra–fem miljoner icke-judar – politiska motståndare, polacker, ryssar, romer, Jehovas vittnen, homosexuella och mentalsjuka.
Det är alltså 77 år sedan Auschwitz-Birkenau befriades. Tiden är en obarmhärtig följeslagare. De som kunnat berätta, överlevarna, blir färre och färre. Emerich Roth var en av dem.
Nu när han har tystnat: Vem ska föra berättelserna vidare?
David Dushman, den sista sovjetiska soldaten som var med vid befrielsen av Auschwitz, gick bort i somras.
För några år sedan berättade han för tyska Süddeutsche Zeitung: ”Det var skelett överallt. De stapplade ut ur barackerna, de satt och låg bland de döda. Fruktansvärt. Vi slängde åt dem alla våra konserver och körde genast vidare för att jaga fascister.”
Kunskapen om Förintelsen måste föras vidare. Det som hänt kan hända igen.
Historien har visat vad hat och agitation mot minoriteter kan leda till. I forna Jugoslavien, i Rwanda, i Irak.
I Prag, i de judiska kvarteren, i det som tidigare var ett judiskt ghetto, ligger Pinkassynagogan. Den fungerar i dag som ett viktigt minnesmärke över de som försvann och dödades i Theresienstadt under Andra världskriget. Namnet på de 77 297 människor som aldrig återvände finns för alltid inskrivna i kyrkans väggar. Man är rätt knäsvag efter ett besök där.
I Washington D C, vid Raul Wallenberg Place, ligger United States Holocaust Memorial Museum, ett museum och forskningscenter för information om och studier av Förintelsen. När du kommer dit tilldelas du ett livsöde som du sedan får följa genom museet. Efter att ha gått igenom en av de godsvagnar som nazisterna använde för att forsla (främst) judar till förintelselägren är man rätt knäsvag.
Om detta måste vi berätta …
Det är vårt gemensamma ansvar att berätta, att inte glömma. Man kan börja i det lilla. Genom att på något sätt, kanske genom att tända ett ljus och reflektera en stund, hedra minnet av alla som mördades under Förintelsen – och de som stod emot.
Men den internationella minnesdagen för Förintelsens offer handlar inte bara om dåtid.
Den handlar även om nutid, om en dag för alla människors lika värde.