Låt inte individen hamna i en rävsax

Människor får inte falla mellan stolarna i Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens utredningar.

Det finns människor som inte har någon arbetsförmåga, som är hänvisade till sjukersättning på garantinivå, skriver Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR.

Det finns människor som inte har någon arbetsförmåga, som är hänvisade till sjukersättning på garantinivå, skriver Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR.

Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT

Debatt2021-01-26 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Våren 2020 tillsattes en utredning med syfte att säkerställa att sjuk- och aktivitetsersättningen ger trygghet vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga.

Nyligen lämnade DHR – Delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet – in synpunkter och förslag som vi tror skulle gynna både individen och samhället.

En prioriterad uppgift måste vara att förhindra att människor faller mellan stolarna i Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens utredningar kring sjukersättning respektive arbetsmarknadsstöd.

Många har berättat att de enligt Försäkringskassan anses ha en arbetsförmåga, medan de enligt Arbetsförmedlingen står så långt ifrån arbetsmarknaden att några adekvata stödinsatser inte sätts in.

Här hamnar individen i en rävsax. Vi menar att enhetliga riktlinjer till myndigheterna, i form av gemensamma kriterier för bedömning av arbetsförmåga, skulle ge mer samstämmiga och rättssäkra bedömningar.

En annan viktig fråga är nivåerna i sjukersättningen. Sjukersättningssystemet behöver bli mer flexibelt. Dagens fyra nivåer bör utökas till nio: 20, 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90 och 100 procent.

Då skulle människor kunna jobba efter förmåga och inte styras av ett stelbent ersättningssystem.

Det finns människor som inte har någon arbetsförmåga. De är hänvisade till sjukersättning på garantinivå. Denna grupp är extra utsatt och lever på en ekonomisk standard som ligger långt under EU:s riktmärke.

En åtgärd som garanterat skulle minska fattigdomen är om sjukersättningen på garantinivå, som beräknas genom prisbasbeloppen, skulle höjas årligen i enlighet med kollektivavtalen.

Slutligen är resonemanget om att fritidsaktiviteter, som exempelvis ideellt arbete, skulle påvisa eventuell arbetsförmåga, och därmed diskvalificera en person för sjukersättning, vanskligt.

Som anställd eller egenföretagare arbetar individen efter arbetsgivarens och arbetslivets givna ramar. Medan ett mindre ideellt uppdrag kan skötas på det sätt som individen klarar av – när och om hen orkar.

Genom ideellt arbete har en person möjlighet att pröva sin fysiska förmåga i en säker miljö utan krav och ramverk. Det är någonting som kan möjliggöra ett yrkesarbete i ett senare led.

DHR menar att Försäkringskassan bör inta en mer generös inställning till ideellt arbete. Att inaktivitet i vardagen leder till ensamhet och psykisk ohälsa vet vi. Det kostar samhället stora pengar varje år.