Landsbygden: Höga skatter – men inget tillbaka

Efter allt tomt prat från alla politiker, som uttalat att ””hela Sverige ska leva” så måste man tyvärr konstatera att det går i precis motsatt riktning. Befolkningskoncentrationerna ökar inom ett fåtal områden och minskar i alla andra områden.

Glesbygden missgynnas av politiken som förs, menar insändarskribenten.

Glesbygden missgynnas av politiken som förs, menar insändarskribenten.

Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT

Insändare2020-09-11 18:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag menar att många politiker fullständigt struntar i områden som inte kommer att ge dem tillräckligt med röster för att kunna sitta kvar vid makten.

Detta sker på riksplanet, regionalt och i dag även i kommuner. Ambulanser dras in och bussförbindelser upphör eller begränsas till en minimal nivå. Man kan med rätta påstå att samhällsservicen avvecklas, långsamt, systematiskt och politiskt sett medvetet – alla uttalanden till trots. 

Skatterna är högst där samhällsservicen är sämst och under avveckling. Det skiljer över 20 procent i kommunalskatt mellan Dorotea, som har högst, och Österåker utanför Stockholm, som har lägst. Till det kommer även att övriga kostnader för att kunna jobba, leva och att äta är högre. Dessutom tillkommer ökande skatter, drivmedel med mera som drabbar landsbygd och glesbygd hårdare än andra områden. Nu planeras ytterligare pålagor i form av kraftigt minskade reseavdrag.

Vad kan man då göra? Att ändra den pågående utvecklingen eller att börja bygga samhällsservice för väldigt få människor går så klart inte. Men det skulle säkert vara genomförbart, om den politiska viljan fanns, att införa ett antal regionala och även mer lokala direkta skatteavdrag på några olika nivåer. Exempelvis för människorna i områden som Dorotea kommun, men även inom kommuner som avvecklar all service utanför tätorten till exempel Skellefteå kommun. 

För någonstans är det inte rimligt att så många ska betala för att inte få någonting tillbaka.

n’Anders