Vad är skolan egentligen till för?
Frågan kan tyckas enkel men rymmer många svar.
Främja lärande?
Ja, men i läroplanen definieras grundskolans uppdrag som långt mycket större än så. Undervisningen ska vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Föräldrars rätt att välja skola till sina barn ska värnas.
Samtidigt är skolan skyldig att verka kompensatoriskt och uppväga de olika förutsättningar som elever har för att tillgodogöra sig utbildning. Inte minst på grund av socioekonomisk bakgrund.
Det är målsättningar som är lovvärda var för sig men som inte alltid drar i samma riktning.
Den enskilde elevens lärande gynnas till exempel inte alltid av strävan efter likvärdighet. Och det mesta tyder på att friskolesystemet i sin nuvarande form har gått ut över skolans möjligheter att lyfta elever med ogynnsam bakgrund.
En diskussion om skolans huvudsyfte vore därför välgörande. Bör skolan i första hand organiseras för att främja likvärdighet, kompensera för olika förutsättningar, skapa bästa möjliga kunskapsmiljö för enskilda individer eller värna föräldrars rätt att välja skola till sina barn?
Dessa syften är inte alltid oförenliga men målkonflikterna är viktiga att erkänna. Inte minst med tanke på att samtliga riksdagspartier driver på för någon typ av reformering av friskolesystemet.
Ska det nuvarande systemet ersättas med något nytt, till exempel kötid med lottning, bör det vara tydligt efter vilka bevekelsegrunder.
Uppenbart är att få borgerliga eller liberala politiker längre är villkorslöst nöjda med friskolesystemet.
Men hur steget från problemformulering till konkret handling ska se ut är fortfarande oklart. Övergripande visioner saknas och debatten fastnar ofta i samma spår, vilket diskuterades i ett seminarium arrangerat av Ohlininstitutet.
Där konstaterade Catarina Kärkkäinen, programansvarig för idéutveckling på den liberala tankesmedjan Timbro, att de delar av skolsystemet som har fått mest uppmärksamhet i debatten inte nödvändigtvis är de som har störst påverkan på utfall.
Nu finns det visserligen ett par förbättringsmöjligheter som de flesta partier borde kunna enas om utan större ideologisk konflikt. Några av dessa nämndes både under seminariet och i en statlig utredning förra året.
Behovet av att dela ut olika skolpeng till kommuner och privata aktörer är uppenbart, eftersom friskolesystemet har gjort skolorganisationen dyrare i många kommuner.
Ett centraliserat rättningssystem för att stävja betygsinflationen tjänar alla på, oavsett åsikt om marknadsskolan i övrigt.
Inte heller finns det någon anledning att behålla möjligheten för föräldrar att boka upp sina barn på flera skolplatser samtidigt, eller byta skola när som helst under läsåret.
Men fler och större åtgärder än så behövs. Det kräver politiker som vågar ta ställning för vilka principer man anser att skolsystemet ska utformas efter.
Utan tydliga svar på vilken existentiell funktion skolan har att spela i samhället blir det svårt att formulera övertygande lösningar på hur skolans negativa utveckling ska vändas.