Från tre veckors snöstorm med sockersnö i början av säsongen har det ordnat upp sig rejält på vårkanten med perfekt skoterföre i strålande solsken.
I Miekak, cirka fem mil skotervägen uppströms från Örnvik där vägen slutar, finns 21 små fjällstugor placerade i kuperad terräng bland snåriga fjällbjörkar. Ett eldorado för fiskare och jägare med kristallklart rödingstinnt vatten avlyst bara för campens gäster och så mycket ripa att man nästan får se sig för när man går.
– Vi var här första gången 2015 innan vi hade barnen. Vi hade vårt livs bästa jakt den helgen, så det året var vi här tre gånger. Redan då började vi prata om det här, gud vilken dröm att vara stugvärdar här. När vi fick barn var det en självklarhet, då kan man kombinera det med föräldraledigheten, säger Pernilla Sivertsen.
– De vet ju vilka vi är då vi varit här så mycket, så då kom frågan när jag skulle boka årets ripjakt om vi kunde tänka oss att hoppa på. Efter lite fundering och koll med arbetsgivare så är vi här, säger Johan Pettersson.
Den 16 februari började äventyret. Då lämnade Pernilla och Johan "det gula huset" i Ås utanför Östersund med barnen Nisse 4 år och Bertil 3 år och anlände till Miekak. Det var mycket att lära sig då jobbet kräver att de är lite allkonstnärer. De ska vara receptionister, städare, sotare, mekaniker, latrintömmare, fiskepolis, affärspersonal och mycket mer för 21 stugor samtidigt. Vädret de tre första veckorna beskriver de som "snöstorm".
– Tittade man på snöskotern så satt den fast, säkert tio gånger om dagen. Det vattnade som tusan på sjöarna. En av gästerna fastnade på sjön i tre timmar med vatten ovanför knäna. Han var rejält nedkyld när han tog sig tillbaka, säger Johan.
Både Nisse och Bertil slog sig snabbt till ro i vardagen uppe i fjällvärlden. Visst kan de sakna några leksaker eller annat, men de vet att de finns kvar i "det gula huset" hemma.
Nisse och Bertil slog sig till ro ganska fort och har trivts bra även om de ibland har frågat när de ska åka hem till gula huset igen. Nisse vill gärna åka skoter eller skidor och "hitta genvägar", och Bertil vill gärna på fisketur.
– Riktigt i början ville de alltid vara nära och följa med på allting. Nu kan vi gå ut och jobba och lämna en komradio. "Mamma, kom". "Nisse, kom". "Jag måste bajsa, kom", låter det här på dagarna. Det är ganska roligt faktiskt, säger Pernilla.
– Det är kul också att när gästerna kommer så känner de redan Nisse och Bertil från instagram. Även när farbröder på 80 plus kommer hit hälsar de glatt med deras namn, säger Johan.
Nisse och Bertil har också sina ansvar. När de ska till en stuga så är det deras ansvar att ta rätt nyckel.
Nisse och Bertil hjälper också gärna till. Om de lärt sig nånting av att vara i Miekak är det att om något händer måste man hugga i. Kör skotern fast hjälper det inte att gnälla och gråta utan då får man hjälpa att skotta. De syns också ofta i affären där de får ta betalt eller kanske langa fram en chipspåse.
– Får de dricks blir de väldigt stolta. De har också ansvar att ta rätt nyckel till rätt stuga och har sina egna små arbetsuppgifter. Jag tycker man märker att de växer av att vara med och hjälpa till, säger Johan.
Nisse och Bertil har också sina ansvar. När de ska till en stuga så är det deras ansvar att ta rätt nyckel.
Vissa har ifrågasatt hur man kan ta med barnen på en så lång resa i fjällen. Men enligt Pernilla och Johan har det varit en fantastisk upplevelse.
– Vi lagt bamsepusslet hur många gånger som helst. Men man märker hur lite tid man har tillsammans i den vanliga vardagen. Man lämnar på förskolan, hämtar klockan fyra, äter, och sen har man en liten stund tillsammans innan det är dags att sova. Nu har vi all tid tillsammans och det har varit helt otroligt. Det är en investering, särskilt i relation till barnen. Att ta sig den tiden rekommenderar jag alla föräldrar att göra, säger Pernilla Sivertsen.
