En stor kopp te är obligatorisk för Emelie Nilsson när hon skriver.
Det närmar sig natt den 18 december 2014. Ute faller snön. När klockan slår 22.40 sätter Emelie Nilsson punkt för ett dokument som hon arbetat med i över ett decennium.
– Jag kommer ihåg det så tydligt, att jag kom till ett slut i historien. Det var stort, säger hon.
Nu är hon 31 år gammal, nyligen inflyttad till en lägenhet med utsikt över stadsparken i Skellefteå tillsammans med sin sambo. Livet har alltid bestått av skrivande på olika sätt, men något hände när hon som 19-åring arbetade på kafé i hemstaden Piteå. Förklädet fylldes med små servetter, omsorgsfullt täckta med scener, karaktärer och dialoger.
– Sedan dess har jag levt med berättelsen. Jag har gett upp i omgångar genom åren, men alltid återvänt till den, säger hon.
Nu har dokumentet på datorn en titel: ”Fjärilssystrar”. Där möter vi Olivia, Melinda, Emma och Jane vars tillvaro vänds upp och ner när deras mormor dör. De träffas igen, för första gången på tio år, och navigerar tillsammans genom barndomens trauma.
– Systrarna bearbetar tragedier från det förflutna. De växte upp med en mamma vars man var alkoholist, något som satte djupa spår. Allting börjar med begravningen, när Olivia kommer tillbaka till uppväxtstaden San Francisco. Det är en roman om kärlek och svek, om systerskap, sorg och hopp, säger Emelie Nilsson.
Vi återvänder till den 18 december 2014, när systrarnas öde förseglades. Här påbörjades nämligen nästa, stora projekt: resan mot att bli en utgiven författare.
– Det har varit min dröm i alla dessa år, att få ge ut en bok. Men jag tycker att många pratar om det som något relativt konkret – få en idé, skriv, och kontakta förlag. Så har det inte sett ut för mig. Efter att boken var klar var det dags för redigering. I tre år gick jag igenom hela manuset, strök och skrev om.
Under dagtid arbetar Emelie Nilsson på kontor, men kvällarna spenderas ofta i soffan med datorn i knäet.
”Fjärilssystrar” var redo för andra ögon. Emelie Nilsson skrev ut det 300 sidor långa manuset, och skickade det till förlag efter förlag. En tid av många nej väntade.
– Jag skumläste breven efter anledningar till att de tackade nej. Vad var det som fattades? Varför ville de inte ge ut min bok? Men några sådana fanns inte, det vara bara standardrefuseringar. Det var tufft, och i perioder trodde jag att det aldrig skulle ske.
I maj 2020 öppnade Emelie Nilsson sin mailkorg. Där låg det och väntade, det gyllene svaret. Det Lundbaserade bokförlaget Ekström & Garay ville att ”Fjärilsystrarna” skulle möta sin publik.
– Jag ringde min mamma och skrek, grät. Det går inte att förklara känslan. Min värld vändes upp och ner, jag klev över mållinjen på riktigt. Det är tio års arbete som snart är klart för alla att läsa, mina känslor är fortfarande överallt.
Redigeringsvända nummer två inleddes, och sidantalet sjönk till ungefär hälften. Under våren är det dags för boksläpp.
– Jag är inne på det sista nu, som omslag och baksidestext.
”Jag har skrivit sedan jag var sex år gammal, och alltid läst mycket”, säger Emelie Nilsson.
För den som längtar efter samma besked i mailkorgen har Emelie Nilsson samlat på sig många lärdomar under åren med intensivt manusarbete. Hon tar avstamp där, i ordet arbete.
– Först och främst måste man vara beredd på att slita. Herregud vad jag jobbat häcken av mig. Jag har haft mitt vanliga jobb inom vården eller som nu på kontor, och sedan har jag kommit hem och arbetat med boken. Det är också viktigt med en bra idé, något du känner starkt för. Låt den marinera, gärna i ett år, för att se om den är något att ha. Var också beredd på att du måste ”Kill your darlings” och redigera hårt. Skriv inte för långt. För min del har det varit viktigt med en bra testläsare, vilket blev min mamma. Till skillnad från vad många säger tycker jag det är en fördel att det är någon som känner mig – hon vågar vara hård, men hon känner också mitt skrivande.
Ett decennium av sömnlösa nätter, avslag, driv och ord har kommit till sitt slut.
– Det här känns som en revansch mot alla som sa att jag aldrig skulle bli utgiven. Vissa kanske har undrat varför jag fortsatt, men det fanns inget alternativ. Att skriva, att lära känna sina karaktärer utan och innan, det finns ingenting bättre. Det är min drog, jag kan inte sluta. Med passion och envishet kommer du långt. Det krävs om du ska skriva en bok.