Efter en kort tids hjärtbesvär efter att höften ploppat ur led för tjugonde gången bestämde sig Sören Lindqvist att det var dags. Han lämnade jordelivet den 4 augusti 2020. Han blev 84 år.
Sören föddes på Killingön, Skelleftehamn, den 17 maj 1936. Han växte upp i en företagarfamilj med mor, far och syster.
Han läste till byggnadsingenjör vid Luleå universitet. När hans far Gunnar hastigt avled, fick han som 27-åring överta familjens byggföretag med över 500 anställda. Mellan 1963 och 1985 stod den unge byggherren bakom många ikoniska byggnader i Norr- och Västerbotten. Bland annat ombyggnation av Luleå stadshotell, Skellefteå Krafts kontor vid E4 och såklart de rikskända ”Lutande Husen i Boden”, som på nittiotalet vägrade låta sig rivas.
1985 försattes byggbolaget i konkurs. Sören behövde nya kulor, så han sålde ”Harpalten”, den Bruno Liljefors-tavla som han ärvt av sin mor Stina. Med färskt kapital kunde ett fastighetsbolag startas. Han förvärvade bland annat många av Bolidens fastigheter. De hyresgäster som hade svårt att hitta bostad hos andra hyresvärdar var alltid välkomna hos Sören.
Trots många gedigna bedrifter i arbetslivet är det familjelivet och fritidsintressen som kännetecknade Sören. Han träffade sitt livs kärlek, Birgitta, på skolan i Solvik. Sörens kärlek till Birgitta var fullkomlig och utan tvivel, även om han vid en semesterresa glömde henne på en bensinmack i Höga Kusten. I fjol firade turturduvorna 60-årig bröllopsdag tillsammans med sina två barn, Carolina och Robert, sina fyra barnbarn, tre barnbarnsbarn och resten av släkten. Paret lovade att fortsätta älska varandra i nöd och lust den tid de hade kvar.
Han gillade att vindsurfa och bowla, men viktigast var musiken. Han både skrev och spelade, allra helst tillsammans med sin hemförsamling, Frälsningsarmén i Skelleftehamn. Han spelade piano och flygelhorn, dirigerade och skapade många mäktiga arrangemang för församlingens spelningar. Han har besökt världens alla hörn med sin familj. Många resor via flyg, men lika många med husbil. Han har ägt och älskat ett trettiotal klassiska och kufiska bilar, bland dessa en MG TF från 1954, en Daimler DB18 från 1952 och såklart den monstruösa pärlan, Ford F100 Real-Lite.
Sören levde sitt bästa liv ända till slutet. Han spelade musik med Frälsis, botaniserade sig i populärvetenskap på paddan, åt Polly och hälsade på hustrun på Skärgårdshemmet. Bara några dagar innan han för sista gången åkte in till sjukhuset kunde man se honom susa runt Skelleftehamn i sin Jaguar XK8, med sin silvergrå hästsvans virvlande i vinden bakom sig.
Han är oerhört saknad av släkt och vänner. Den omsorg han visade för sina medmänniskor var så påtaglig och hans givmildhet kände inga gränser. Nu väntar honom en evighet i himmelriket. Det är honom väl förtjänt.
Familjen