Curt Andersson, Kåge har avlidit hand blev 85 år
Pappa Curt växte upp i Kåge med systrarna Gerd, Margit, mamma Frida och pappa Knut. Det visade sig tidigt att pappa ville vara med när Knut som drev ett sågverk, eller andra släktingar hade något projekt på gång. Pappa började tidigt med att köra bil och lastbil och intresset för fordon kom att prägla honom hela hans yrkesaliv.
Efter sju års grundskola började han arbeta redan som femtonåring. Pappa jobbade med timmertransporter ombord på en bogserbåt och som traktorförare. Han köpte så småningom sin egna traktor och det blev starten på en lång karriär som egen företagare. Verksamheten utvecklades och som mest hade pappa cirka åtta anställda. Traktorer, traktorgrävare, dumprar och grusbilar är olika typer av maskiner som passerat garageplanen i Kåge. Kunderna var under lång tid främst kommunen, Skellefteå Kraft samt de som förmedlades via Skellefteå Bilfrakt, där pappa länge var medlem.
1985 övertogs en flisbil och därmed också huvuddelen av flis- och spåntransporterna från Kåge såg. Uppdraget växte med tiden och flisbilsflottan kom tillslut att omfatta tre ekipage. Åkeridelen blev mot slutet den dominerande del av företaget även om traktorer fanns med enda fram till 2003 då pappa började avveckla företaget, och lite motvilligt pensionerade sig.
År 1965 träffade pappa sjuksköterskan Karin Boman på dans i Malå och varma känslor uppstod. Pappa skulle just resa till Amerika, men försäkrade sig om att han skulle få komma på middag när han var tillbaka. De gifte sig 1968 och byggde hus i Kåge, och fick oss två barn 1970 och 1973. På sommaren var det stuglivet på Billören som gällde för familjen. Här fick pappa koppla av med olika byggprojekt och även få tid till att umgås med sina och mammas många vänner. Genom båtlivet blev umgänget också stort och Kåge Båtklubb låg pappa varmt om hjärtat. Han var mycket engagerad i klubben när den bildades.
När livets höst närmade sig fick mamma och pappa lite tuffare än vad vi hade önskat för dem. När pappa pensionerade sig i början av 2000-talet hade mamma redan haft sin Parkinsonsjukdom i cirka 15 år. Detta begränsade deras möjligheter att göra allt som de ville. Mamma och pappa hann med några resor till Norge för att besöka barnbarnen, de packade gärna bilen full med saker som pappa ansåg att vi behövde, men mammas sjukdom satte så småningom stopp för detta. Pappa var en outtröttlig hjälp för mamma i många år, utan att klaga eller att få det verkade som om det var någon uppoffring.
När pappa fick Alzheimers sjukdom fråntogs hans frihet att köra bil, som alltid varit så viktig för honom. Hans initiativ och förmåga att lösa problem avtog också, liksom behållningen av social samvaro. Pappa tillbringade sitt sista år på Sunnanäng. Vi är evigt tacksamma för den omsorg han fick där och minns honom allra helst som den aktiva, sociala och kärleksfulla person han var.
familjen