Innan det var dags för utrikesminister Ann Linde (S) att presentera årets utrikespolitiska deklaration påminde talman Andreas Norlén om att alla riksdagsledamöter ska bära munskydd i kammaren.
Coronapandemin gjorde sig påmind. Både i deklarationen och i den utrikespolitiska debatt som följde.
Ann Linde konstaterande att det har varit en prövande tid för det nordiska samarbetet när gränser stängts för att försöka hindra smittspridningen. Ett dystert exempel på hur krisen gjort världen mindre öppen.
Debatten om vaccintillgången för fattiga länder blev ytterligare en påminnelse om pandemin. Håkan Svenneling (V) riktade stark kritik mot Linde för att Sverige i WTO röstade nej för att undanta fattigare länder från vaccinföretagens patentavgifter. Svenneling ansåg att S satte läkemedelsbolagens vinster framför de fattigas hälsa.
Visst medhåll fick han av Moderaternas Hans Wallmark som ansåg att Sverige kunde göra mer för att säkra det globala vaccinationsprogrammet. Han påpekade att trots att Sverige nyligen dubblade bidraget till WHO:s vaccinationsprogram COVAX så är det med 200 miljoner donerade kronor fortfarande betydligt mindre generöst än exempelvis Norges.
Sverige borde kunna bidra mer.
Mycket i debatten var gammal skåpmat. Diktaturer och förtryckarstater fördömdes kraftigt från flera håll. Utrikesministern betonade kvinnors rättigheter och vikten av en feministisk utrikespolitik.
Ann Linde kritiserades för vad hon valt att utelämna från deklarationen: Gui Minhai, Dawit Isaak och uigurernas situation i Kina. För att nämna några exempel.
Mest anmärkningsvärt var dock Ann Lindes svar på kritiken om att regeringen fortsätter att driva en säkerhetspolitisk linje som saknar stöd i riksdagen.
Trots en majoritet för en svensk Nato-option håller regeringen krampaktigt fast vid den överspelade alliansfriheten.
På frågan om varför regeringen inte bjudit in till breda samtal i frågan svarade Ann Linde med att rabbla upp breda samtal som Moderaterna valt att hoppa av. Det är att skylla ifrån sig och peka finger.
Att söka brett samförstånd har varit tradition i svensk säkerhetspolitik eftersom den kräver långsiktighet. Men när Socialdemokraterna nu saknar majoritet för sin linje vill man i stället förhala och vägrar ta i frågan.
Brett samförstånd vore att önska, men det kan inte alltid bygga på att Socialdemokraterna får som de vill.