September 2019.
Den rödgröna regeringen presenterar sitt 34-punktsprogram mot gängbrottsligheten. Enligt inrikesminister Mikael Damberg (S): ”det mest kraftfulla och massiva program mot gängkriminalitet som någonsin har presenterats i Sverige.”
Hur det har gått?
Så där, om man ska uttrycka sig försiktigt. Inte alls, om man ska vara ärlig.
Så låt oss fortsätta vara ärliga: Du krossar inte gängbrottsligheten över en natt, en vecka, en månad, inte ens över ett år.
Men siffror som pekar i rätt riktning. Det kan man väl i varje fall förvänta sig.
Men siffrorna pekar inte i rätt riktning. Enligt SVT Nyheter har antalet skjutningar, antalet avlidna och antalet sprängningar ökat sedan åtgärdsprogrammet presenterades.
Två av 34 punkter har uppfyllt. Det har blivit lättare för polisen att läsa krypterad kommunikation och att genomföra telefonavlyssning. Elva punkter är på gång meden 21 fortfarande befinner sig på utredningsstatdiet.
Det må vara en något förmildrande omständighet att det tar tid att implementera ett nytt regelverk, ”stifta lagar som domstolarna kan döma efter”, som justitieminister Morgan Johansson (S) säger till SVT Nyheter.
Däremot är varken senfärdighet eller saktfärdighet en förmildrande omständighet.
När de kriminella mc-gängen växte sig starka under 1990-talet vaknade politiken inte tillräckligt snabbt. Sak samma när de kriminella gatugängen växte under 2000-talet.
Och nu när de maffialiknande organisationerna växer sig allt starkare har inte politiken reagerat tillräckligt snabbt.
Insikt och förmåga att snabbt se och åtgärda framväxande potentiella hot är A och O. ”Ju senare man är på bollen, desto svårare är det att stoppa det”, som kriminologen Amir Rostami konstaterar i en TT-intervju.
Kampen mot gängen har med två år kvar till valet seglat upp som en allt hetare politisk fråga.
Förslagen avlöser varandra. Det gjorde också de hårda orden i onsdagens partiledardebatt. Sent har politikerna vaknat, tvingats inse att organiserade kriminella grupperingar utför att växande hot mot vårt samhälle.
Så vad göra?
Vi kan införa nya brottsrubriceringar, vi kan skärpa straffskalan, vi kan avskaffa ungdomsrabatten.
Det finns massor som vi kan göra. Men så länge så få av de gängrelaterade brotten klaras upp – enligt Brå klarades till exempel bara 32 procent av morden och dråpen med skjutvapen upp mellan 2014 och 2017 – är det inte mycket, om ens någonting, som talar för att de skulle minska.
Hela rättskedjan behöver förstärkas och fungera för att skapa trygghet på riktigt. Poliserna behöver bli fler och få effektivare ”vapen” i kampen mor brottsligheten: tillgång till fler övervakningskameror, större möjlighet till hemlig dataavlyssning och rumsavlyssning.
Att regeringen vill införa ett system med kronvittnen – att en misstänkt kan få mildare straff om hen lämnar uppgifter om andra misstänkta, och därmed bidrar till att brott klaras upp – kan även det vara ett steg i rätt riktning.
Personer som vill lämna gängkriminaliteten måste få hjälp och stöd.
Men framför allt måste unga tycka att det är mer lockande att välja den lagliga vägen – skapa sig en god framtid med bra skolresultat i botten – än att välja brottets bana.
De uppräknade förslagen är bara ett axplock av en hel arsenal med tänkbara åtgärder för att komma tillrätta med gängkriminaliteten.
Självklart ska gängen krossas. Samtidigt som Sverige inte får riskera att förvandlas till en polisstat.
Den balansgången är svår. Att klara av den kräver god analysförmåga och handlingskraft.
Det stora frågan är om den rödgröna regeringen har vad som krävs.