Svenska som andraspråk ska enligt regelverket erbjudas elever som kommit till Sverige från ett annat land, och som därför behöver särskilt stöd i sin språkutveckling.
Det kan handla om nyanlända invandrare, eller om barn till svenskfödda föräldrar som återkommer efter att ha tillbringat tid utomlands, och då inte fått någon skolundervisning i svenska.
Skolförordningen är dock väldigt tydlig med att svenska som andraspråk bara är för de barn som efter en individuell bedömning bedömts behöver detta.
Med andra ord; det är inte meningen att barn slentrianmässigt, för att de råkar ha föräldrar som är födda utomlands, ska ges undervisning i svenska på en enklare nivå. Ändå är det vad som sker alltför ofta.
En granskning som Sveriges Radio nyligen publicerat (26/5 2020) visar att, enligt Skolverkets statistik, 40 procent av de barn som i dag läser svenska som andraspråk är födda och uppvuxna i Sverige. Det är en orimligt hög siffra.
Flera av de unga som intervjuats av Sveriges Radio förstår inte heller varför de placerats i svenska två och inte i ”normal” svenskundervisning.
Bland annat säger en 13-åring att ”jag känner inte att jag behöver gå här, jag är född här och kan svenska”. Ett annat barn uttrycker en liknande frustration: ”Jag känner som att jag kan prata svenska och är på nivån där uppe.”
Återigen har det svenska samhällets uppenbarligen osvikliga förmåga att förminska människor slagit till. Och precis som så ofta är det de med rötterna någon annanstans som drabbas hårdast.
Samtidigt som politiker och tjänstemän pratar om vikten av integration, om att bryta utanförskapet och om att alla barn och unga, oavsett ursprung, ska ges samma möjligheter har man bevisligen låg tilltro till de förmågor som människor med invandrarbakgrund besitter.
Så börjar som så ofta björntjänsterna trilla in.
Tidigare har skolgranskningar visat att såväl förväntningar som krav är lägre på skolor med många ”invandrarelever”. Att det finns ett tydligt samband mellan vad unga människor upplever förväntas av dem och vad de presterar är ett faktum.
Konsekvensen blir att barn inte får den undervisning som de har rätt till och därmed fortsätter ut i livet med sämre förutsättningar än vad de borde ha haft.
Till Sveriges Radio uppger de omkring 200 rektorer som man varit i kontakt med att de – trots att de borde – inte eller mycket sällan gör individuella språkbedömningar.
Många upplever också att de tycker att det är svårt att veta hur de ska göra och att reglerna är otydliga.
Det må så vara hänt. Men rektorerna borde veta att även om barn har föräldrar med ett annat modersmål, och talar det språket hemma, lever de i Sverige och att barn har lätt att lära och kan utan problem ha två jämnstarka språk.
Utgångspunkten måste vara att någon som är född och har tillbringat hela sin uppväxt i Sverige ska ha ”normal” svenskundervisning.