Det är synd om stockholmare.
Tänk att behöva dras med maktens boningar och kunglig glans, med massor av kultur och nöjen, med ett pulserande stadsliv med affärer och restauranger. Saker som en fattig glesbygdskommun i utkanten av Sverige bara kan drömma om.
Ja, nog är det synd om stockholmare.
För något år sedan hamnade trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) i blåsväder, i rena rama orkanen i norra Norrland, sedan han uttalat sig kritiskt om Norrbotniabanan. Han tyckte att den satsningen var provocerande och en krigsförklaring mot Stockholmsregionen i allmänhet och dess kollektivtrafik i synnerhet.
Till Tamsons försvar ska dock sägas att han nyanserade sitt uttalande. Om inte en hel pudel så i varje fall en halv.
Den här gången är det partikollegan Irene Svenonius (M), finansregionråd i Region Stockholm, som riskerar att hamna i blåsväder, i rena rama orkanen i norra Norrland, sedan hon uttalat sig kritiskt om det nationella utjämningssystemet.
Hon tycker att Region Stockholm, på grund av coronakrisens kostnader, ska slippa betala ut pengar till andra delar av landet. Svenonius kräver att staten ska stå för stockholmarnas betalning till utjämningssystemet.
Och det kan hon ju få tycka.
Och precis som Kristoffer Tamsons gjorde gör Svenonius vad hon av väljarna är satt att göra. Hon värnar den egna regionen och dess pengar. Hon gör det som alla regionpolitiker borde göra.
Tänk tanken att vi hade den typen av politiker här. Politiker som med jämna mellanrum ställer till med ett herrans liv. Politiker som insett att det faktiskt är väljarna som väljer en. Ett förtroende få förunnat.
Men om man bara ser till sina egna domäner?
Ja, då kan vi ge upp alla ambitioner på ett Sverige som håller ihop, ett land där stad och land går hand i hand in i solnedgången. Då behöver vi fundera på hur det ser ut i olika delar av landet och varför det finns ett utjämningssystem.
Tanken är att det nationella utjämningssystemet ska, just det, utjämna skillnaderna, omfördela pengar från rikare till fattigare regioner. För att Sverige ska hålla ihop som land. För att i varje fall försöka nå någon form av likvärdighet i samhällets service till medborgarna. Sett till både kvalitet och kvantitet.
Men så har det inte blivit. Långt därifrån. De lika grundläggande ekonomiska förutsättningarna saknas fortfarande, trots ett antal utredningar och förändringar.
De stora vinnarna på utjämningssystemet är glesbygdsregionerna. Region Stockholm är systemets enda nettobetalare, den enda regionen som förlorar pengar. Totalt 1,6 miljarder kronor efter ett bidrag på 1,8 miljarder.
Coronapandemin har fått stora effekter på svensk ekonomi. Effekter vi inte lär bli av med i första taget.
Sjukvårdens kostnader är och har varit enorma. Region Stockholm räknar med en covid-19-räkningen på tio miljarder kronor de kommande åren. Lägg därtill en snabbt växande vårdskuld, det vill säga längre vårdköer.
Men det är Region Stockholm inte ensamt om. Alla regioner brottas med liknande utmaningar.
Förhoppningsvis kan Irene Svenonius krav, som skickades till regeringen under gårdagen, få fart på några principiellt viktiga diskussioner: hur ska ett långsiktigt hållbart utjämningssystem se ut och hur ska det finansieras, och är regionerna för små för att klara av att vara huvudman för sjukvården.
Det är svåra frågor, som blivit än svårare att svara på under coronakrisens ok.
Ska vi till exempel ha staten som huvudman för sjukvården måste vi vara säkra på ett det blir bättre. Omorganisationer är dyra och har den fula ovanan att stoppa upp ordinarie verksamhet. Om detta lär de lärda tvista i långeliga tider.