Kris och kaos granne med sjukvården i Skellefteå

Det behövs en insikt från politikerhåll om att sjukvårdspolitiken inte nödvändigtvis behöver vara ideologiskt otadlig.

Ledarkrönika 23 oktober 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Ett år kvar till valet.

Enligt Novus (augusti 2021) ligger sjukvården fortsatt i topp som den viktigaste frågan för väljarna. Det är ett politikområde med många förståsigpåare, men vars kris ingen tycks ha en långsiktigt hållbar, realistiskt genomförbar lösning på.

Det går att höja det regionala skattetrycket. Men för att det ska få önskad effekt måste pengarna hamna rätt, gå till vård och omsorg, inte till ännu mer administration och ännu fler kommunikatörer.

Det går att hoppas på mer pengar från staten. Men regeringar av allehanda färgkombinationer har visat sig ha en förkärlek till att rikta statsbidrag i stället för att ”betala ut” generella. Ett otrevligt sätt att kringgå regioners och kommuners självbestämmande.

Det går att säga stopp till hyrpersonal. Det har Sveriges kommuner och regioner gjort förr. Med klent resultat. Utan hyrpersonal hade vården brakat samman. Och det är ju faktiskt regionerna som själva skapat behovet genom att anlita dem.

Det finns säkerligen mycket som dagens sjukvårdspolitiker velat att gårdagens skulle ha gjort annorlunda. Men gjort är gjort och kan inte göras ogjort. I stället blir vecken i politikernas pannor allt djupare, de gråa håren allt fler.

Om det gått illa på många sjukhus i landet har det gått riktigt illa på Skellefteå lasarett.

Kris är ett substantiv vars egentliga betydelse suddats ut med åren. Men i Skellefteå är det precis vad det handlar om. Kris i den bemärkelsen att situationen inte längre kan hanteras med normala resurser.

Ta vårdplatsbristen, ta personalbristen, ta sommarkaoset, ta personal som flyttas till Lycksele för att förstärka vården där.

Alla väntar på det nya, utlovade sjukhuset. Men det är försenat och ingen vill säga när det kan stå klart. Om det kommer att stå klart.

Det är politikerna och politiken som är ansvarig för situationen vid Skellefteå lasarett. För även om mycket av besluten delegerats till tjänstemannanivån är det politikerna som bär det yttersta ansvaret. De folkvalda politikerna.

Men vad tycker de? Hur tänker de?

Det har Norranjournalisten Jenny Petersson tagit reda på. Hon har pratat med företrädare för samtliga partier i regionfullmäktige. Deras svar kan läsas på nyhetsplats i dagens tidning.

Svaren varken överraskar eller imponerar. Majoriteten kör sitt ideologiska race, minoriteten sitt. Det som sägs har sagts gång på gång.

Däremot tycks insikten saknas om att lappandets och lagandets tid är förbi, att det för att få sjukvården på fötter igen krävs obekväma beslut. Och sådana tas inte på väg in i ett valår.

Alltför många söker svaren till dagens sjukvårdskaos i dagens sjukvårdskaos. När svaren borde sökas längre bak i tiden.

Kom förresten inte och skyll på coronapandemin. Sjukvårdskrisen har förvisso förvärrats av ett elakt litet virus, men krisen var inte mycket mindre krisartad innan pandemin slog till med full kraft.

Förr om åren var statens kaka liten men säker. Det är ingen tillfällighet att många av jobben i offentlig sektor har en lön som inte motsvarar arbetsinsats. Poliserna är ett exempel, delar av sjukvårdspersonalen ett annat. Det finns fler.

Länge var sjukvården något av ett kall. Ett kvinnligt, självuppoffrande kall. Det tömdes bäcken och gavs smärtstillande sprutor med starka inslag av barmhärtighet. Lönen var låg, yrket kvinnodominerat. Där brukar löneutvecklingen inte vara förstklassig.

Gamla försyndelser lever kvar ända in i vår samtid.

I dag är det alltför många offentligt anställda som säger upp sig. Antingen byter de yrkesbana, eller så blir stafettpersonal. Bättre betalt, bättre arbetstider, och kvar står en krympande skara undersköterskor, sjuksköterskor, laboratoriepersonal och så vidare.

Sjukvårdens kris är en ekonomisk kris, vården är underfinansierad. Men den är också en personalkris. Och faktiskt. De båda kriserna är intimt sammanlänkade med varandra.

Ska det på allvar börja nystas i sjukvårdskrisen så är det här det ska börjas. I löner, i arbetsmiljö, i arbetstider, i möjligheter till vidareutbildning och att göra karriär. Det som brukar heta att yrkets ”status måste höjas”.

Men det behövs också en insikt från politikerhåll om att sjukvårdspolitiken inte nödvändigtvis behöver vara ideologiskt otadlig. Däremot behöver den vara pragmatisk, patientnära och resultatinriktad.

Det behövs en insikt från det röda laget om att det finns guldkorn i det blåa lagets idéer. Och tvärtom.

Det är dags att plocka bort skygglapparna, överge tunnelseendet och börja samarbeta.

Om inte är det inte kaos som blir granne med sjukvården, det blir krisen. Och det är någonting som ska undvikas.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!

Snart erbjuds gruppbehandlingar för våldsutövare igen: ”Hjälp att ändra sitt beteende”

Debatt: Vi ska ha en trygg och säker förlossningsvård

Debatt: Ta vara på kraften och kompetensen hos vårdpersonalen

Insändare: Svårt att förstå om barnmorskor

Mikael Bengtsson: Flagga varje dag för en bättre arbetsmiljö

Visa fler