Elektrifieringen av Sverige ställer miljö mot miljö.
Behovet av att minska utsläppen ställs i sin förlängning mot behovet av att bevara värdefull natur, flora och fauna.
Det kan till exempel handla om gruvbrytning eller om vindkraftverk.
Nyligen sa invånarna i Malung-Sälens kommun nej till en vindkraftpark på Ripfjället. Drygt 5 000 av kommunens cirka 8 000 röstberättigade gick till valurnorna i den rådgivande folkomröstningen. Nej-sidan fick 52,5 procent av rösterna.
Elektrifieringen och behovet av att minska utsläppen ställdes mot att bevara natur, kultur- och jaktmiljön.
Nu verkar det ändå som om Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet ska gå vidare med etableringen.
Gruvindustrin har en nyckelroll i transformeringen från ett fossilrikt till ett fossilfritt samhälle. Men elektrifieringen behöver metaller som koppar och zink. I batteritillverkningen behövs framför allt nickel, kobolt, grafit, mangan och litium.
Sverige är ett land som är rikt på mineraler. Här finns zink och koppar. Här finns nickel, kobolt, grafit, mangan och litium.
Det finns alltså goda möjligheter att minska beroendet av kritiska metaller från länder som Ryssland och Kina.
Men icke. För mest av allt väntar metallerna och de sällsynta jordartsmetallerna på att bli upplockade.
Mikael Staffas är vd för Boliden. I ett samtal med Jan-Olof Jacke, vd på Svenskt Näringsliv, lägger han ut texten. Han menar bland annat metallerna är på väg att bli den nya oljan, att länder kan komma att kriga om dem framöver.
Han tar kopparn som exempel och blickar 80 år framåt i tiden: ”Vi har elektrifierat vår egen ekonomi men också Kina, Indien och alla länder som inte ens är industrialiserade i dag. Vi talar då om en kopparanvändning som är kanske tio gånger så hög som i dag. Var ska den komma ifrån? Återvinning löser bara en liten del av problemet.”
Redan i dag är kopparn så värdefull att tjuvar plockar ner kyrktak och luftledningar längs järnvägarna.
När Northvolts batterifabrik i Skellefteå kommer igång behöver företaget stora mängder metaller. Tanken är att i så stor utsträckning som möjligt använda närproducerade.
Hur stor den utsträckningen blir återstår att se. I varje fall har företagets vd Peter Carlsson sagt: ”Jag kan garantera att vår kobolt inte kommer att komma från gruvor med barnarbete” (Dagens Arbete 13/6 2019).
Förhoppningsvis blir det så. För inte vill väl att grönt företag som Northvolt bli sammankopplat med miljöförstöring i andra länder, med usla arbetsförhållanden i allmänhet och barnarbete i synnerhet, med avsaknaden av fackliga rättigheter.
Men då måste synen på svensk gruvindustri förändras. Tillståndsprocesser och miljöprövningar kan inte dra ut på tiden som de gör i dag. Boliden har väntat i tre år på ett regeringsbeslut om Laver-projektet, Europas största koppargruva.
De långdragna tillståndsprocesserna håller tillbaka gruvinvesteringarna.
Med en annan politik hade Sverige och Europa kunnat bli nästan helt självförsörjande. Men den politiken finns inte i dag.
Självklart måste stora gruvprojekt kunna granskas in i minsta detalj. Precis som stora vindkraftsparker och andra infrastrukturprojekt. Det handlar inte om att låta gruvnäringen köra över rennäring, turism och naturvårdsintressen?
Vad det handlar om är vilket pris vi är beredda att betala för den fortsatta elektrifieringen.
Klimatkrisen kan inte lösas utan en massiv elektrifiering. Och då behövs metaller och mineraler.
Varför ska inte Sverige vara med och utvinna dessa?
Det ger arbetstillfällen, skatteinkomster och förhoppningsvis ett lite bättre samvete när vi vet hur metallerna har utvunnits.