Svenska folket har sagt sitt: Sjukvården är den viktigaste politiska frågan.
Ett faktum som politiken har att förhålla sig till.
Hälso- och sjukvård, precis som all annan offentlig verksamhet, handlar om att få ut så mycket som möjligt av skattepengarna. Eller rättare sagt: Det borde vara det som det handlar om.
Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, som den socialdemokratiske politikern Gustav Möller uttryckte det.
I Region Västerbotten styr och ställer Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Genom åren har de gjort en hel del för att försvåra privata initiativ i vården. Kravlistan för att få driva en hälsocentral är omfattande. Regionens ”regering” har i mångt och mycket valt att motarbeta i stället för att samarbeta.
I vilken utsträckning det har påverkat behovet av inhyrd personal är svårt att veta. Men påverkat lär det ha gjort.
Frågan som regionens rödgröna politiker behöver ställa sig och analysera på djupet är: Vad är att föredra, att samarbeta med privata vårdgivare eller att hyra in vårdpersonal som kommer och går?
Kostnaderna för inhyrd personal talar sitt alltför tydliga språk. För att vården i Västerbotten ska fungera behövs det ett tillskott av personal utifrån. Det kan handla om både privata initiativ i vården och om hyrpersonal.
Ingen personal, ingen vård. Svårare än så är det faktiskt inte.
Därmed har vårdens hyrpersonal blivit en förutsättning för att den överhuvudtaget ska fungera.
I Region Västerbotten har man i flera år försökt att få ner kostnaderna för hyrpersonalen inom vården. Ett arbete som i ärlighetens namn inte krönts med framgång.
I dag minskar vårdens nota för inhyrd personal på nationell nivå. Om det är ett trendbrott eller en följd av coronapandemins förändrade prioriteringar återstår att se. Hur som helst var regionernas samlade kostnader för inhyrd vårdpersonal 3,5 procent lägre än motsvarande period 2019 (SVT 14/9 2020).
Men inte i Region Västerbotten. Här fortsätter kostnaderna att öka. Trots att regionen vill att de ska minska.
Det första halvåret har ökat från 100 miljoner 2019 till 105 miljoner 2020. Plus 5,3 procent.
Regiondirektör Kent Ehliasson hoppas i sin besparingsplan att kostnaderna för hyrläkare kan minska med 95 miljoner kronor 2020–2022. Genom att utbilda tillräcklig många ST-läkare inom bristspecialiteter ska behovet av hyrläkare minska.
Samtidigt som fler sjuksköterskor ska vidareutbilda sig.
Men det behövs mer. Stora delar av sjukvården måste bli en bättre arbetsgivare. Det behövs satsningar på arbetsmiljön, sjukvårdens rollfördelning behöver ses över, det måste skapas karriärvägar, vidareutbildning ska löna sig och så vidare.
För att behålla kompetensen behövs det en genomtänkt arbetsgivarpolitik.
Psykiatrin på Sunderby sjukhus utanför Luleå har visat att det går. Efter att ha arbetat med att förbättra arbetsmiljön på avdelningen har behovet av hyrsjuksköterskor minskat med 75 procent. På ett år.
Hyrpersonalen i vården har blivit ett populärt slagträ i debatten. Så även i Region Västerbotten.
Bakom ideologiska dimridåer behöver länets rödgröna majoritet bestämma sig. Ska hyrpersonal betraktas som någonting nödvändigt ont, eller ska vi vara tacksamma för att de finns.
Ingen personal, ingen vård.
För att sjukvården ska fungera så behövs det hyrpersonal. I varje fall inom en överskådlig framtid. För patientens säkerhet är det mycket viktigare att få träffa en inhyrd läkare än ingen läkare alls.
Ett faktum som politiken har att förhålla sig till.