En efter en bockas punkterna i januariavtalet av.
Socialdemokraterna, Miljöpartier, Centerpartiet och Liberalerna har hittills hållit vad de lovat.
Punkt 20: Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls. Arbetsrätten ska ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar.
Det finns inte många frågor som är så djupt ideologiserad som arbetarätten.
När SVT:s Agenda avslöjade vilka förändringar som LAS-reformen kommer att innebära var det många som ”gick i taket”.
Kommunals ordförande Tobias Baudin och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt tävlade om att vara argast.
Slängt det i papperskorgen, sa Sjöstedt, och hotade med misstroendeförklaring.
Problemet för Sjöstedt är att han den här gången knappast kommer att få med sig Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och det vet han. Hans utbrott ska snarare tolkas som en signal till väljarna att partiet står upp för sina ideal. Det troliga är att Sjöstedt i skarpt läge nöjer sig med ett par strategiska justeringar i förslaget.
Hur som helst. På måndagen tog arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) emot förslagen från den utredning som regeringen (förmodligen motvilligt) tillsammans med samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna tillsatt.
Föregångaren till LAS kan spåras till 1930-talets Sverige. 1936 försvann arbetsgivarens uppsägningsrätt för fackföreningstillhörighet, 1939 försvann den för graviditet. Den nuvarande lagen antogs 1982.
Då såg Sverige och den svenska arbetsmarknaden såg annorlunda ut. Den internationella konkurrensen var inte vad den är i dag. Dagens företag måste på ett helt annat sätt snabbt kunna anpassa sin produktion efter nya omständigheter.
Vilket i sin tur innebär att de regler som styr och ställer på arbetsmarknaden inte kan vara alltför fyrkantiga och rigida.
Det torde politiker, arbetsgivarorganisationer och fackföreningar vara medvetna om.
På högerkanten gör Centerpartiet det lätt för sig när man utser LAS till roten till allt ont på arbetsmarknaden. På vänsterkanten gör Vänsterpartiet. Minsta förändring ses som ett angrepp på löntagarna och fackföreningsrörelsen.
Båda har fel.
Förändringarna i lagen om anställningsskydd kommer i sig inte att få företag att börja anställa. Och framför allt är det inte en dörröppnare till jobb för arbetsmarknadens svaga grupper. De är svaga för att deras utbildningsnivå/kompetens inte räcker till. Det är det politiken borde lägga sitt krut på. Massiva utbildningsinsatser i bristyrken.
Då kommer folk i jobb …
Samtidigt är det föreslagna förändringarna i LAS inte den stora och genomgripande omställningen av arbetsmarknaden som kritikerna hävdar. Däremot har de rätt i att flera av reformförslagen i första hand ser till arbetsgivarnas önskemål.
Nu är förslaget lagt. Arbetsmarknadens parter har till den sista september på sig att komma överens. Om de inte gör det ska utredningens förslag vara det som regeringen går vidare med.
Det är många skräckscenarios som målats upp.
Det har varken sparats på krutet eller det tunga artilleriet.
Kanske blir det till slut den djupa oenigheten som förenar parterna. Om en politisk utredning så till den milda grad skymfas och smutskastas som LAS-utredningen måste det ju vara bättre att arbetsmarknadens parter kommer överens. Eller hur?