Tungviktare i det nordiska näringslivet ser i kölvattnet av coronapandemin ett stort behov av att skapa fler regionala leveranskedjor. Marcus Wallenberg har varit tydlig med att de ”nuvarande leveranskedjorna har fått sig stopp och törnar.”
I klartext innebär det nya industriella landskapet att krav nu ställs på närmare lokalt och regionalt samarbete där de stora avstånden till otrygga och politiskt instabila leveranskedjor väljs bort.
Kulturkrockar, icke-rationella beslutsprocesser och korruption kan bli dyrbara erfarenheter. Vem styr vem?
Via stärkandet av lokala värdekedjor underlättas byggandet av ett mer robust och säkert leveranssystem. Den viktiga tilliten finns där också.
Låt oss ta det stora klustret av 7 000 företag i Gnosjöregionen. Här har olika lokala kompetenser steg för steg vuxit ihop och ligger vägg i vägg i ett klusterliknande ekoklimat. Den ena maskinparken är den andres reservutgång.
I ett sådant ekoklimat blir summan av de lokala nätverken en komplex värdekedja som växer i konkurrenskraft.
Decennielånga managementerfarenheter ackumuleras och ger utrymme för nya investeringar i kompetens, produkter, exportmarknad och en yrkesstolthet hos operatörer och många andra yrkesgrupper.
Allt detta kan dessutom skapa ett vinnande självförtroende.
Även om Gnosjöklustret är ett av de största i Norden så kan vi notera att det finns många andra som presterat goda lokala värdekedjor.
Vi kan se hur en rad industriella platser har lyckats bygga upp konkurrenskraftiga ekosystem, till exempel Götene (livsmedel), Västerås (elektroteknik), Kista/Stockholm (it), Linköping (bildhantering), Göteborg/Södertälje (fordon) och i framväxt Skellefteå (energilagring) och Skövde (spelindustri).
Och varför kan vi inte lägga till nya miljörelevanta kluster i till exempel stålproduktionens Luleå, Borlänge och Oxelösund?
Och vilken plats hårdsatsar på att utveckla nya värdekedjor för digitala tjänster?
Listan kan göras lång.
När Marcus Wallenberg talar om att lokala och regionala värdekedjor kan skapa ett nytt industriklimat, med nya förutsättningar i kölvattnet på pandemier och andra osäkerhetsfaktorer, så ger det ytterligare bränsle i debatten kring ”Omstart Sverige”.
Kan vi dessutom förena omstarten med extra ambitioner kring hållbara industriella investeringar, med mycket ingenjörskraft, skapar vi värdekedjor som adderar konkurrenskraft.
Varför ska det industriella Norden utsätta sig för ökad risk med osäkra leveranser om det några hundra meter bort ligger ett företag med god kompetens som kan erbjuda precis det som saknas?
Varför utsätta sig för nya risker att gå runt jorden och leta efter någon potentiell part? Priset kan bli högt i många avseenden när någon av värdekedjans långa och okontrollerbara länkar uppenbarligen kan brista.
Tänk om cornapandemins långsiktiga betydelse kan bli just detta; att Sverige och Norden upptäcker att det vi redan har – med skyhög ranking av den viktiga tillitsfaktorn – faktiskt ger oss goda förutsättningar att stärka våra industriella kluster.
Den lokala och regionala värdekedjan kan därmed stabiliseras. Den kan också skapa mängder med nya arbetstillfällen.
Det går naturligtvis inte för vår industri att bli provinsiell. Det kommer även i framtiden att finnas många områden där ett globalt perspektiv är det effektivaste och mest värdeskapande.
Men med en industri som kan ändra balansen mellan regionala och globala värdekedjor, till förmån för det förra, kan en ökad styrkeposition i förhandlingarna med omvärldens industrier skapa stora mervärden i vår del av världen.
En effektivare samverkan mellan staten, regionerna och näringslivet för att främja regionala värdekedjor kan ge en kraftig stimulans av sysselsättning och tillväxt.
Verktygen känner vi sedan tidigare; utveckling av infrastrukturen, fokus på hållbara investeringar, stimulans av innovationer och entreprenörskap.
För en effektiv ”Omstart Sverige” är denna betoning av lokala/regionala insatser, för stärkande av våra egna värdekedjor, avgörande.