Internationella kvinnodagen är en dag när jämställdhet och kvinnors situation runtom i världen uppmärksammas.
Handen på hjärtat: Visst hade det varit bra om den kunnat avskaffas, den internationella kvinnodagen, om jämställdheten nått så långt att vi kunde förpassa den till historiens opus.
Men dit är det långt. Långt i världens mest jämställda länder, ännu längre i andra.
Olika mätningar fokuserar på olika faktorer. Det gör att slutsatserna spretar. Men vissa länder hamnar dock alltid i topp. De nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Belgien.
Det ska vi vara stolta över. Att Sverige är ett av världens mest jämställda länder.
Tanken på en kvinnodag föddes i början av 1900-talet. 1908 marscherade 15 000 kvinnor genom centrala New York med krav på kortare arbetsdagar, bättre lön och rätt att rösta. Det var början på en kamp av ideologi, motstånd och frigörelse.
Samhället har förändrats. Precis som den internationella kvinnodagen. Den ursprungligen socialistiska kampdagen har successivt blivit mer opolitisk. Mer av en dag när man uppmärksammar kvinnor och deras situation.
Vi lever mitt i en pandemi. Det har vi gjort i ett års tid. Allt fler varnar för en tredje våg. Coronaviruset muterar. Blir mer smittsamt, får bättre ”vidhäftningsförmåga”. Sjukhussängarna fylls i allt snabbare takt.
Ett vanligt år finns det många anledningar att uppmärksamma kvinnorna och deras insatser för samhället. Ett speciellt år som detta finns det än större anledning därtill. Det är ofta kvinnor som stått i första ledet i kampen mot coronapandemin.
Flera yrkesgrupper inom vård och omsorg är nämligen nästan helt kvinnodominerade.
Undersköterska inom hemtjänsten, hemsjukvården eller på äldreboenden är Sveriges vanligaste yrke. Yrkesgruppen består av 135 300 anställda. 91 procent av dessa är kvinnor.
Den största yrkeskåren inom legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal är sjuksköterskor. 2018 utgjorde kvinnor 88 procent av den sysselsatta personalen. De regionala skillnaderna är små. De varierar mellan 85 och 90 procent.
Det var inte det som kvinnokampens pionjärer som Clara Zetkin, ledare för ”Kvinnokontoret” i det tyska socialistpartiet, Emmeline Pankhurst, ledare för den engelska kvinnorättsrörelsen, och Signe Bergman, en ledande företrädare för Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt, såg framför sig och drömde om.
Men det är precis det som vi måste se. Kvinnornas insatser i kampen mot coronapandemin.
Inte bara på internationella kvinnodagen utan på alla årets 365 dagar.
Inte för att männen inte skulle göra någonting. För det gör de. Utan för att de flesta av vårdens yrken är så kvinnodominerade. Därmed hamnar också kvinnorna i första ledet.
Det har sagts många gånger, men det tål att sägas igen. Vårdens medarbetare behöver en förbättrad arbetsmiljö med fler karriärvägar och mer pengar i plånboken.
Om så inte sker finns det en uppenbar risk att kompetent och kvalificerad personal byter yrkesbana eller söker sig till någon annan arbetsgivare.
Det här är någonting som inte minst Region Västerbotten måste ta tag i den dag coronapandemin blåst över.
Det är många kvinnor som drabbats hårt under krisen. Åtskilliga av dem har osäkra och utsatta anställningar. Sådana som först försvinner när arbetsmarknaden förändras. Dessutom har våld i hemmen ökat i takt med fortsatta nedstängningar.
Arbetet för jämställdhet och för att förbättra kvinnors situation är lika angeläget i dag som det var när kvinnodagen en gång i tiden började firas. De frågor som nu lyfts fram är minst lika viktiga som rösträtten en gång var.