Sjuksköterskan: Nu lämnar jag min arbetsgivare

Kära Region Västerbotten! I 15 år har jag haft min anställning hos er. Det gick ganska tidigt upp för mig att jag i allra högsta grad var utbytbar, att jag var ett namn på en rad. Ett namn av många

Sjuksköterska.

Sjuksköterska.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Insändare2020-05-10 18:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För 15 år sedan var det brist på jobb som sjuksköterska, och då var jag tacksam för en anställning. Tacksam, men stolt över ett yrkesval som inneburit möjlighet att ständigt utvecklas – att göra skillnad. 

Det har varit, och är, ett betydelsefullt och viktigt arbete. Som medlem i Vårdförbundet blev jag efter några år förtroendevald på min arbetsplats. Det arbetet kändes än mer betydelsefullt och att i den rollen ha möjlighet att verka för en säkrare arbetsmiljö för mina kollegor och därmed även säkrare vård för patienterna har varit en drivkraft.

Uppskattning för jobbet har kommit från oväntade håll, från kollegor och framförallt från patienter. Under rådande omständigheter även från allmänheten. Uppskattning som givetvis ödmjukt tas emot, men det hade varit fint att få det från er som arbetsgivare också. Det hade varit ödmjukt av er.

Ödmjukhet är nämligen något som ni totalt saknar. År in och år ut har mina kollegor och jag stått ut med att egentligen aldrig veta om vi får sommarsemester eller inte. Vi har stått ut med löneökningar som är snudd på pinsamma. Vi har stått ut med att täcka upp för varandra vid sjukdom. Vi har stått ut med att vi får allt mindre tid för patienter, för att vi blir allt färre kollegor. Mitt under brinnande pandemi, där vi har en oerhört viktig nyckelroll i vården, väljer ni att ge oss en löneökning som i realiteten är en sänkning. Den lägsta på många år. 

Ni väljer att ”erbjuda” oss sommarsemester även i september, utan kompensation. Ni väljer att flytta runt oss, utan framförhållning, till avdelningar där vi aldrig tidigare satt vår fot. Till vård som vi aldrig tidigare utfört. Ni väljer att låta oss arbeta på gränsen till vad som är tillåtet enligt arbetstidslagen. Ni väljer, vi som anställda har inget val. Det val ni istället skulle ha gjort, skulle ni ha gjort för länge sedan. Nämligen att göra ert yttersta för att bli en attraktiv arbetsgivare. Då kanske vi hade varit fler kollegor i dag, och vården hade definitivt varit säkrare.

Jag är kanske utbytbar för er, men vi vänder på det. Jag kommer istället att byta ut er. Ni kommer förmodligen inte märka att min ”rad” gapar tom, tomma rader finns det redan gott om. Är ledsen att behöva säga detta, men fler tomma rader kommer det att bli.

Besviken legitimerad sjuksköterska