Det har lackat färdigt för i år.
Mot julen alltså.
Enligt den finska språkvårdsmyndigheten ”Institutet för de inhemska språken” handlar lacka inte om att slå in julklappar och försegla dem med lack. Det handlar om att ”sakta närma sig” någonting. I detta fall julen.
Julen är en högtid som många förknippar med gemenskap och umgänge med nära och kära. Så lär det inte bli i år.
Alla har vi på ett eller annat sätt drabbats av coronapandemin. Vissa av oss mer än andra. Pandemin har blottlagt ett välfärdssamhälle med fel och brister.
Nej, det tänker jag inte göra partipolitik av. Inte på självaste julafton. Nöjer mig med att konstatera att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att acceptera att det behövdes en pandemi för att få fart på debatten.
I tider som dessa är stora, starka staten inte stark. Styrkan finns i samhället. I frivilligorganisationer och dess anställda och frivilliga medarbetare. I allt från kvinnojourer till stadsmission och kyrka. Få är nämnda, ingen är glömd. För att inte tala om alla de som ser till att samhället fungerar: sjukvårdspersonal, blåljuspersonal och alla andra.
Det är ingen rolig läsning. Sveriges kristna råds rapport ”Utsatthet i pandemitid – kyrkornas bild 2020”.
Sveriges kristna råd är en mötesplats för kyrkor: frikyrkor, katolska, lutheranska och ortodoxa.
De har identifierat åtta särskilt utsatta grupper under coronapandemin: hemlösa, ensamkommande unga med uppehållstillstånd enligt gymnasielagen, papperslösa, utsatta EU-medborgare, äldre med låga inkomster, långtidssjukskrivna som ofta blir arbetslösa, nyarbetslösa och redan eller snart fattiga och/eller hemlösa och sörjande med obearbetat avslut.
Utsatta grupper som i vanliga fall är lätta att glömma bort bland sill, prinskorvar och lutfisk.
– Behovet av stöd till dessa grupper ökar kraftigt nu. Kyrkorna och dess diakonala organisationer kommer att möta nya målgrupper och framför allt ett ökat antal människor i psykisk ohälsa i sviterna av covid-19 på grund av bland annat arbetslöshet och hemlöshet, säger Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande.
Signaturen ”Jag tänker be för Sverige – be med mig” tycker på insändarsidan i Norran (23/12 2020) att ”årets julklapp bland kommuner, regioner, företag och privatpersoner” ska delas ut i form av ”medmänsklighet, förståelse och givmildhet”.
Se där. Julens budskap så det sjunger om det. Och blir över.
Nu ser Skellefteå, Sverige och världen ut som den gör. Det enda vi kan göra är att ta det personliga ansvar som politiker och myndigheter efterlyser. Och visa medmänsklighet, förståelse och givmildhet.
– Det samhälle som pandemin började i är inget perfekt samhälle. Vi ska bygga något bättre.
Det är svårt att veta hur många gånger statsminister Stefan Löfven upprepat det budskapet. Men ska det lyckas så måste våra beslutsfattare våga se de revor i samhällets skyddsnät som dels växer, dela de själva har skapat.
Den kanske svåraste frågan blir definitionen av ett bättre samhälle. Att bygga upp det som raserats kräver att det finns en samsyn på vad som behöver göras och i vilken ordning.
Bara då kan vi uppfylla julens budskap som motkraft till hopplöshet och uppgivenhet och som ett svar på oro, rädsla och missmod.
Ytterligare en julkrönika skriven. Budskapet är mörkt, men tiderna är mörka.
Trösten är att hjälps vi åt så finns det ett ljus även i den mörkaste av tunnlar.
Med de raderna vill jag passa på att tillönska alla läsare av Norrans ledarsida en efter omständigheterna så god jul som möjligt.