Statsminister Stefan Löfven (S) såg ut att vara stressad och pressad.
Vänsterpartiets Nooshi Dagostar lät understundom som en gammeldags kommunist i ett oavbrutet flöde av ord.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson lät snabbt de andra partiledarna förstå att de ingenting begriper av migration och integration.
Kristdemokraternas Ebba Busch gick på i sedvanlig attackerande och verbalt utmanande stil.
Moderaternas Ulf Kristersson lät sig inte provoceras, och lät bli att provocera andra. Han framstod ännu en gång som betydligt mer statsmannamässig än självaste statsministern.
Se där, ett urval av partiledarnas insatser under söndagens direktsända partiledardebatt i SVT (2/5 2021).
Välkommen till ett nytt politiskt landskap.
Att Liberalerna basunerade ut att partiet nått en överenskommelse med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna gällande migrationspolitiken, bara några timmar innan partiledardebatten, har ett stort symboliskt värde för partiet och resan högerut.
Jimmie Åkesson var som socialdemokrater ofta säger sig vara ”stolt men inte nöjd”. Stolt över överenskommelsen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, men långtifrån nöjd. Han vill dra åt migrationspolitikens tumskruvar många varv till.
Den stora, intressanta frågan är hur långt Nyamko Sabuni och Liberalerna är beredda att gå för att få en ny och borgerlig regering med tydliga konservativa och nationalkonservativa inslag.
Nyamko Sabuni vill göra gällande att fyrpartiutspelet är en direkt kopia av den politik som Liberalerna drivit alltsedan den parlamentariska migrationskommittén lämnade sitt betänkande förra sommaren: begränsa uppehållstillstånd av humanitära skäl, krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd och skarpare krav på försörjning vid anhöriginvandring.
I den bästa av högerliberala världar kan Nyamko Sabuni självklart hävda att det var tack vare de ”nya” Liberalerna som det blev en bred migrationsuppgörelse. Det saknas dock en röst för att få majoritet i riksdagen för förslaget.
Det som skaver i ett socialliberalt hjärta är att Sverigedemokraterna är en del av uppgörelsen. Ett parti som för inte alltför länge sedan pekade ut liberalismen som huvudfiende. Med sådana vänner lär Nyamko Sabuni inte behöva speciellt många fiender.
Statsminister Stefan Löfven såg stressad och pressad ut.
Både sjukvården och arbetslösheten, som brukar vara två av socialdemokratins paradgrenar, är på väg att glida partiet ur händerna.
Välfärden ”måste gå först”, konstaterade Löfven. Och det är inte svårt att hålla med honom.
Välfärden måste gå först. Samhällets skyddsnät behöver byggas starkt. Men berättar man inte vad som behöver göras för att välfärden ska kunna gå först – förutom att ösa miljarder över kommuner och regioner med hittills tveksamt utfall – blir det en fras utan innehåll.
Inför valet 2014 lovade statsminister Stefan Löfven att Sverige till 2020 skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Hur det gick? Jo, Sverige har EU:s fjärde högsta arbetslöshet (februari 2021).
Arbetslösheten har precis som vårdköerna gått i helt fel riktning. Genomsnittet för de 27 EU-länderna låg på 7,5 procent i februari. I Sverige var den i mars 10 procent. Vårdköerna växte redan innan coronapandemin, och de har fortsatt att växa.
I augusti förra året utvidgades uppdraget till ”Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap” till att också ta hänsyn till de erfarenheter som gjorts under utbrottet av sjukdomen covid -19.
Den utredningen är självklart mycket viktig. Men minst lika viktigt hade det varit att tillsätta en utredning om den svenska sjukvårdens ledning och styrning. Kanske behövs det mer eller bättre statlig styrning för att vården ska fungera.
Kriminaliteten, klimatet, sjukvården och pandemin och migrationen. Ämnena avverkades ett efter ett. Vissa partiledare hade svårt att svara på direkta frågor, andra hade svårt att låta bli att avbryta.
Partiledardebatten kom att handla mycket om migration och integration. Det såg inte minst Jimmie Åkesson till. Hans universallösning är som bekant att skylla allt på en ansvarslös invandringspolitik. Men det brukar han ju göra.
Då är det mer anmärkningsvärt vad Nyamko Sabuni sa i en ordväxling med Centerpartiets Annie Lööf: ”Ska vi ta hit hela världen?”
Oavsett om det var en verbal groda som hoppade ur munnen på henne, eller om det var någonting väl avvägt och övervägt, är det en mycket anmärkningsvärd fråga ställd av en liberal.
Men det är kanske någonting vi väljare helt enkelt får vänja oss vid nu när Liberalerna är på väg att bli de ”nya” Liberalerna.